Den svarta hunden under spelbordet, Kareby

Bohuslän · Sverige · Sägenplats

Ett kort föll till golvet, och när spelaren böjde sig ner låg där en svart hund med eld om halsen.

I Kareby berättades om kortspelare som fick en oväntad medspelare. När ett kort föll till golvet och en man böjde sig efter det fick han syn på en svart hund under bordet, med röd låga slående ur halsen. Samma hemska syn kunde dyka upp där folk dansade. För dem som mindes sägnen var hunden ingen vanlig hund, utan den onde själv.

Tattare (Kareby socken, 1949)

Jag känner inte till att någon haft fast bostad i Kareby eller Torsby. Men tattarna kom svärmande över bygden. Det var en syndens plåga. Det var Rosarna som höll till ute på vägarna. Det var väl andra släkten också, men Rosarna brukade besöka stugorna. De hade tält med sig, som de slog upp och bodde i över nätterna. I min barndom brukade de ha nattkvarter i småstugorna. En del fattiga hem tog mot dem. Då fick de alltid något ätbart av tattarna. Men i allmänhet bar man avsky för dem. Någon bindande bestämmelse för socknens befolkning mot att hysa tattare och lösdrivare känner jag inte till. Men det skulle vara en kunglig befallning om att tattare skulle hålla sig från gårdarna. Det var därför som de måsta skaffa sig tält. / Tattare och skojare har de kallats. Hur de kallade sig själva, vet jag inte. Finnar var ett folk för sig. De var från Finland. Men det skulle bo finnar i Värmland. Och sådana kom ända till dessa trakter någon gång. Tattare kallades inte för finnar. Det bodde en båtsmansmora i Kareby. Hon fick se, att en sådan där finnkäring kom. Hon mötte henne i dörren. Finnkäringen bad att få ligga i stugan över natten. Det kunde hon inte få. När finnkäringen hade vänt ryggen och skulle gå, så kastade båtsmansmoran en skopa eldmörja efter henne. "Jaså", sade finnkäringen, "du är sådan. Du skall aldrig kunna gå på dina ben mera. Och du skall föda dina barn med dina ben förlamade i din säng." Det hörs otroligt, men så var verkligheten. Finnarna var särskilt för att kunna trolla. Så var det inte med tattare. Något skulle de ju kunna, men det var inte som finnarna. Finnarna kom inte i flock som tattarna. / Tattare har funnits så långt mina förfäder kunde minnas. Att tattarna var släkt med zigenarna, var många av de gamla, som höll före. Men de kom aldrig i samma flock. De var alltid var för sig. Somliga sade att det var sådana, som blivit gående på det viset och ingenting ville göra. Men ingen var säker på, varifrån de har kommit från början.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05396, upptecknad 1949. Texten är här förkortad.

Jättar (Kareby socken, 1944)

Det var en jätte som hette Hobergsgubben. Den jätten talade mor om för oss barn många gånger. Han var så rik, den jätten. Han bodde granne med ett folk, och ibland brukade han gå dit. Men han gick aldrig in. Han ställde sig vid fönstret, när han hade något ärende. Så fick hustrun barn och det skulle bli dopöl. Alla grannar skulle bjudas. Och de kunde inte gå förbi jätten. Han skulle bjudas, men de visste inte hur de skulle bära sig åt, för om han skulle komma, så fick de inte maten att räcka till. Jätten skulle äta upp alltihop. Så fanns det en som lovade att han skulle gå och bjuda jätten på det viset, att han inte skulle komma. Han tog en påse med sig och gick. När han kom in till jätten, så undrade / denne, vad för slags ärende han kunde vara stadd i. Då talade han om att grannhustrun hade fått ett barn och att han nu var skickad till jätten för att han skulle komma och stå fadder åt barnet. Det tyckte jätten om och tackade. Men han ville veta vilka som var bjudna. När han fick veta att trumslagaren var bjuden, så ville han inte komma. En gång hade han slagit benet av jätten. Han bad att få ge en faddergåva. Han tog en skyffel och skyfflade i säcken en gång. Det var råga med silver skyffel. Han frågade, om folk brukade ge mer. Ja, svarade gubben, det brukar de nog göra. Då fick han lika mycket till i påsen. Jätten frågade om någon brukade att ge mer. Jo, svarade gubben, prästen brukar ge mer. Då fick han lika mycket till. Han frågade, om någon brukade att ge mer. Nej, nu var det ingen som brukade ge mer. Och nu var säcken så tung, så han orkade inte bära mer. Så gick han hem med gåvan. Men / jätten kom inte på dopölet. Det hade bott jättar i bergen. Men åskan har slagit ihjäl dem. Di var stora och starka. De åt upp en hel oxe i målet. Varken jättar eller troll kunde vara ute när solen var uppe. Då var de inne i bergen. Åskan var de rädda för. Men han kunde slå in i berget och döda dem. Jag minns när de gamla gubbarna talade om sådant.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04957, upptecknad 1944. Texten är här förkortad.

Vattenväsen (Kareby socken, 1944)

Näcken var grön som sjögräs. När en badade, så skulle en ta stål med sig. Det var bäst att ta en kniv som det var egg på båda sidor på, den skulle en sätta i vattnet, innan en badade. Det kallades att en band Näcken. Han kunde inte göra en något ont. Näcken var en stor speleman. Han spelade på alla instrument. Om en ville lära sig, så skulle en ta en svart katt och kasta under en bro. Först skulle en gå till bron i två torsdagskvällar klockan 12 på natten. Den tredje torsdagskvällen, så skulle en ta katten med och kasta i vattnet. När Näcken fick katten, så kom han upp och visade sig, och då fick en lära att spela av honom. En fick lära att spela vad en ville. / Havsfrun bodde på sjöbotten. Hon hade all slags boskap. När hon kom upp ur vattnet, så hade hon dem med sig. Far min såg dem. Det var kor. De var som vanliga kor. Men de gick aldrig och betade på dagen. Men när det blev kvällen, kom de fram. Havsfrun var ett fruntimmer. Hon var så fin. Strömgubben var i bäcken. Det var en liten gubbe, som bodde där. Om man hade en kvarn i bäcken, så ville han vara med och sköta om den. Han stoppade kvarnen, när han ville vara i fred. Min gamle morfar, han kunde tala om att om de inte höll fred, när solen gick ned och en stund efteråt, så blev det något fel med kvarnen. Han tände eld i kvarnen, så att elden rök omkr. stenarna.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04957, upptecknad 1944.

FAQ

Var ligger Den svarta hunden under spelbordet, Kareby?

Den svarta hunden under spelbordet, Kareby ligger i Bohuslän, Sverige.

Fler hemsökta platser i Bohuslän

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.