Den svarta hunden och silverknappen på Orust

Bohuslän · Sverige · Sägenplats

En svart hund härjade i sädesfälten tills bonden sköt den med en ärvd silverknapp – men inom tre dagar låg skytten själv död.

På Orust berättas hur en stor svart hund ständigt vältrade sig i en bondes säd. Först med en ärvd silverknapp som kula kunde han fälla djuret, som upplöstes i dimma vid solnedgången – men bonden insjuknade genast och var död inom tre dagar. Man trodde att hunden varit den onde, som straffat bonden för ett grovt brott. En annan gång hjälpte samma mörka makt en barnaföderska tills hon ångrade sitt dåd, varpå plågorna kom över henne.

Forna förhållanden. (Morlanda socken, 1943)

När dagen gryr börjar det att ljusna och ljusnar allt mer och mer, tills det bliver full dager. Så även här bland hytternas folk, när upplysning kom som en daggryning kunde deras själs öga se något de aldrig tidigare sett. De ljusa eller mörka skepnader, som bär namnet spöken, började försvinna. Om skator skrattade vid någon begravning, kunde de inte längre med bestämdhet säga var den dödes själ hade hamnat. Om ugglan skrek sitt klä vitt klä vitt, förstod de att det var hennes förmåga att uttrycka sig samtidigt som de förstod att hennes förmåga som spågumma om dödsfall inte längre var att tro på. Tron på kvacksalvare och trolleri började försvinna, en och annan av dessa kvacksalvares lärdomar, som gått i arv generation efter generation har hållit sig kvar långt in i våra dagar, men nu förstod människorna, att läkarevetenskapen började bliva dessa kvacksalvare övermäktig. Även barnmorskan fick vid något svårare fall tillträde till någon av hytternas kvinnor, men så sent som för 60 eller 70 år sedan blev de flesta av hytternas kvinnor / förlösta av gamla gummor. Här var det inte tal om någon förundersökning eller om någon annan sjukdom fanns under havandeskapet, här var det att äta vad som kunde åstadkommas och arbeta så länge de orkade. Det sista hon gjorde under havandeskapet var kanske att själv gå efter den gumma, som skulle hjälpa henne vid förlossningen. Om någon ung kvinna klagade över trötthet eller på något sätt var olustig, fick hon knappast någon som helst förståelse eller tröst, utan hon fick nöja sig med ett ordspråk som sade, att det är en dålig ko som inte tjeser (keser) med första kalven. Den unga kvinnan aktade sig nog för att beklaga sig någon mer gång, ty hon ville inte vara sämre än andra i de äldres ögon. På vägen ifrån gryning till dager fick nog hytternas folk passera många milstolpar, men om det än gick sakta, så gick det ändå emot en utveckling, som ingen kunde hindra. En stor händelse var när fosforstickan blev uppfunnen, och kunde köpas.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04818, upptecknad 1943. Texten är här förkortad.

Forna förhållanden. (Morlanda socken, 1943)

Det var ett okunnigt men strävsamt folk, som byggde där på andra sidan berget vid Morlanda. De hade mycket små anspråk på livet och levde relativt nöjda i sitt armod. De odlade upp små torp i vildmark bland snår och stenrösen. Ljung växte på denna magra jord och den måste ryckas upp med rötterna innan odlingen kunde börja. Spaden blev blank och skarpslipad mellan stenarna och järnstången kom ofta till användning. Dessa verktyg hanterades av män med valkiga nävar, kraftiga armar och en okuvlig vilja att bli herrar över den stenbundna jorden. De flesta boningarna byggdes av sten och jordtorvor, ty detta byggnadsmaterial var billigt. Dessa boningar kallades i allmänhet hytter. Ordet hytta hade säkert kommit av ordet hydda, men Bohusländska språket har alltid varit lite avvikande från svenskan. Invånarna i dessa hytter fick ofta bära namnet hyttkäringar och hytt- / ongar. Hytterna hade inte uppstått som kolonier, utan de låg spridda långt ifrån varandra bland bergen, långt ifrån allfarsvägar och långt ifrån det burgnare folkets boningar. Det hände i svåra vintrar, att en eller flera hytter var begravda under snön. Invånarna kunde inte bistå varandra, för ingen vågade sej ut i rykande snöstorm bland höga drivor. Mossar och bergsklyftor var farliga fallgropar. Invånarna kunde smälta snö för att få vatten, men när maten tog slut och elden slocknade i brist på bränsle, då stod nöden för dörren. Under svårare förhållanden hände det, att något av de spädaste barnen dukade under av hunger och köld. Flera av de äldre generationerna bland hytternas folk hade inte sett eller visste inte mera av världen, än vad de kunde se från de höga bergen. I öster såg de solen gå upp. I väster såg de det stora havet, som för deras ögon tog slut vid horisonten. Åt norr var mörkt och kallt, hu, den kalla nordanvinden, som bådade vinterns ankomst och nordlysan (norrskenet), som de beundrade och fruktade, för nordlysan hörde till de övernaturliga ting, som bådade hård vinter och krig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh04808, upptecknad 1943. Texten är här förkortad.

Svartkonst (finne makttager tjuv, trolla sjukdom på) (Morlanda socken, 1948)

De trodde finnar kunde trolla på folk. Det var finnar som satte finnskott på, så folk blev sjuka, sa de. Men de kunde annat trolltyg också. Var det en finne, så var de redigt rädda för den. De berätta, där bodde en finne på Strömsholm som hette Stjärnvall. Han var skrothandlare, å han for omkring med sin båt å köpte opp allt möjligt. Hans båt bruka ligga vid Morlanda brygga, Kvarnebrygga sa de alltid förr. Så en gång var det en som hade tagit hans båt, olovandes förstår sej, å gett sej iväg till Flatön med den. När den andre kom tillbaks med båten, sto Stjärnvall på bryggan. Å när den andre kom opp på bryggan å skulle lägga fast båten, sa Stjärnvall: - Där kan du stå med fångelina! / Å där sto han å höll linan å kunde inte släppa den. Han kunde inte flytta sej ur fläcken, så han kunde inte hoppa i båten igen heller. Sedan gick Stjärnvall därifrån å lät den andre som tagit båten stå där. Sedan, när han tyckte att han hade stått där tillräckligt länge, gick han dit igen å sa: - Nu kan du släppa linan! Men ränneskitar å piggar ska du inte bli fri från så länge du lever. Å med detsamma han sa det, kunde den andre släppa linan, å det andra Stjärnvall sa, det slog in det med. ber. Sigurd Dahllöf, Morlanda, f. M. 1888 Av finnar har jag inte hört mer om än en. Han hette Stjärnvall, å hans stuga låg alldeles ovanför där vi sitter nu (nära Strömsholm) å kallades Stjärnvalletorpet. Den är borta nu, men marken där vi sitter heter Stjärnvalletorpet än i dag. Vidskepligt folk var rädda för Stjärnvall. De våga inte göra sej ovän med honom, för då trolla han så galet på dom, trodde de. Det var för han var finne. Han kunde inte trolla / mer än jag, men folk trodde det. Han hade en båt här nere vid bryggan. Den hade han å for ikring med å samla järnskrot å sålde. Småpojkar låg många gånger å rota i hans båd, de leta efter skridskosöljer å annat smått. Kom då Stjärnvall på bryggan, våga inten ta vägen över bryggan, utan då jompa de hellre i sjön. Han brände tjära också.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh05354, upptecknad 1948. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Den svarta hunden och silverknappen på Orust?

Den svarta hunden och silverknappen på Orust ligger i Bohuslän, Sverige.

Fler hemsökta platser i Bohuslän

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.