Den lurade djävulen i Töftedal

Dalsland · Sverige · Sägenplats

En tjuv klädde sig i en oxhud för att stjäla en plånbok — men en pojke trodde det var fan själv och grep faderns bössa.

I Töftedal berättas om en man som lånat ut en hög summa pengar och bjöd sin gäst på förfriskningar. Senare kröp en luden gestalt med horn och svans in i stugan där två barn lämnats ensamma och tog en plånbok från en hylla. Flickan trodde att det var djävulen, men pojken grep faderns laddade bössa och sköt mot odjuret — som visade sig vara en granne förklädd i en oxhud.

Folktro och seder (Töftedals socken, 1927)

Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01040, upptecknad 1927. Texten är här förkortad.

Töftedals socken, 1923

1) En drunkningsolycka inträffade den 9 dennes, då en 20-årig yngling gick ned sig i den s.k. Skottesjön i Töftedals socken. Han skulle taga genvägen till Mons handelsbod då olyckan inträffade, Hans lik har sedermera hittats. Närmast sörjande är hans moder. 2) Tro, sed och sägen. Ordstäv från Västra Dal. 1) Dä ä fattigmans löka å spå säj väl. 2) Dä ä inte alla hål du ska lukta i någr ska du spötta i mä. 3) Dä spörs i bygda hunt folke ä i dygda. 4) Nä musa ä mätt så ä mjöle beskt. 5) Gu ske lov sa bon, att ja fått mi syn igen igår såg ja inte smör på kaka ida ser ja sola igenom ostskiva. 3) När Jan i Änga gick igen. Det har i alla tider varit så att en del människor funnit detta livets vedervärdigheter outhärdliga och därför själva förpassat sig till "de sälla jaktmarkerna". En del av dem tycks dock inte få ro där heller, utan fortforo att störa fredligt folk även efter sin död. Denna historia förmäler något liknande. En gubbe, i sin hemtrakt känd under namnet Jan i Änga, tog sig av daga genom att bruka vedhuggningsredskapen på sig själv. I samma hus bodde en annan gubbe som väl tyckte att det var lite kusligt i stugan efter den betan, varför han hade övertalat en gamal kamrat att övernatta hos sig. På eftermiddagen skulle gubbarna laga sig någon mat varför den främmande gick ut för att hugga lite ved. Han kom då ovetande att hugga sönder den stabben varpå Jan hade dödat sig. Den kvällen förmärktes inget ovanligt men nästa natt då gubben skulle gå hem till / sitt igen. Han påstod sedermera att Jans vålnad följt honom hela vägen hem. Hemkommen skulle han hugga lite natteved åt sig själv varför han tände sin lykta och gick till vedskjulet. Ditkommen oroades han återigen av Jans vålnad så att han, kvarglömmande lyktan, sprang in och lade sig, dödligt förskräckt förstås. Om morgonen fick hans hustru se lyktan brinna i skjulet varför hon frågade gubben om orsaken, ty gubben vågade ej omtala spökeriet om kvällen, ty detta skulle enligt de gamlas recept ej vara bra.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id vff00635, upptecknad 1923. Texten är här förkortad.

Kloka (Töftedals socken, 1928)

I Töftedal levde för många år sen en klok gubbe som de kalla Benmojonas. Jonas var hans rätta namn men han bodde på ett ställe som kallas Benmon. Stället ligger i närheten av gården Gunnesbyn norr ut i socknen här. Hans far hette Johannes å var snickare till yrket. Han var inte skrockfull å trodde heller aldrig på övernaturliga väsen. Modern däremot var kanske en smula vidskeplig. Folk hade många funderingar över hur Jonas hade blivit sådan som han var. Från sin barndom var han inte annorlunda än andra. En del påstår att han var ovanligt stark å därför fruktad / av sine kamrater. Dessa överföll honom en gång å band hans händer samt åderlät honom. Efter detta blev han sig inte lik. En annan sägen var att han skulle blivit sådan en gång han gjort sig ovän med en finnkäring. De träffades på en väg å pratade men blev snart osams. Benmojonas tog då en sten å slängde efter finnkäringen. Stenen träffade henne men då vände hon sej om å skrek till Jonas: "Du kasta en sten efter mej å nu skall jag laga så att du ska få leta efter en sten i all din dar". Efter den dan skulle Jonas inte ha' någon ro. Han gick omkring i hele Töftedals å Eds socknar å leta efter den "rätte sten".* Det lär inte finnas stengärdesgård eller stenrös eller sandgrop i hele Töftedal utan *(de vises sten) att Benmojonas har undersökt dessa. / När han hade rört igenom ett stenröse lade han alltid stenarna tillbaka på dess rätta plats. Han hade inget särskilt arbete för sej någon gång, utan gick mest för sej själv. Folk som kände honom ville gärna "driva" lite smått med Jonas. Han var dock ganska snartänkt å hade alltid svar att ge. Trolla kunde han och inbillade folk att han hade gjort allting. Han sa' att han hade mo'le jola*. Någon fråga då va' det kom sej att det inte var matjord överallt utan sand på en del ställe. "Vet du ente dä" sa Jonas "att när kvarna står still blir det stenmjöl". En annan fråga om han gjort almanackan å varför han gjort den så liten.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh01319, upptecknad 1928. Texten är här förkortad.

FAQ

Var ligger Den lurade djävulen i Töftedal?

Den lurade djävulen i Töftedal ligger i Dalsland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Dalsland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.