Skräckens historia

Den osynlige prinsen och vampyren som kom först: Le Fanu

8 november 2026 · 7 min läsning

Tjugofem år innan Bram Stoker gav ut *Dracula* hade en irländsk författare redan skrivit om en kvinnlig vampyr. Han hette Sheridan Le Fanu, kallades den osynlige prinsen i Dublin och lämnade efter sig en berättelse som fortfarande dyker upp på film, i litteraturen och på nätet.

En tidningsman i Dublin

Joseph Thomas Sheridan Le Fanu föddes i Dublin den 28 augusti 1814. Han skulle bli en av den gotiska skräcklitteraturens betydelsefulla författare, men under stora delar av sitt yrkesliv var han lika mycket tidningsman som romanförfattare.

År 1840 köpte han tidningen The Warder. Drygt tjugo år senare, 1861, blev han hälftenägare i Dublin Evening Mail tillsammans med Henry Maunsell och tog även över Dublin University Magazine. Det var alltså en man med både litterära ambitioner och affärsintressen, van vid redaktioner, förlag och den praktiska sidan av att få texter publicerade.

Privat hade han bildat familj med Susan, även kallad Susanna, Bennett. De gifte sig den 18 december 1843 och fick fyra barn, två söner och två döttrar. Men familjelivet skulle förändras på ett sätt som senare kom att prägla berättelsen om författaren själv.

Drömmen om familjegraven

Under sina sista år led Susanna av svår depression och religiösa tvivel. Hon hade också en dröm som fått en särskild plats i skildringarna av familjen: hennes döde far bjöd in henne till familjens gravvalv.

Sheridan Le Fanu. Okänd fotograf (publ. 1904). Public domain, via Wikimedia Commons.

Den 16 april 1858 dog hon, efter flera år av svår depression. Le Fanu tog förlusten mycket hårt.

Det är lätt att förstå varför just drömmen har levt kvar i berättelserna om honom. En död far, ett gravvalv och en inbjudan som ingen levande människa kan tacka ja till utan att lämna livet bakom sig. Men drömmen är en uppgift ur familjens historia, inte ett belägg för att Susanna förutsåg sin egen död.

Under sina sista år levde Le Fanu alltmer tillbakadraget. I Dublin fick han smeknamnet the Invisible Prince, den osynlige prinsen, och bilden av en författare som nästan försvunnit från offentligheten blev så småningom en del av hans eftermäle.

Fast här finns en reservation som är värd att ta på allvar. Bibliografen Gary Crawford har påpekat att sonen Brinsley kan ha överdrivit faderns isolering i efterhand. Le Fanu följde fortfarande samhällsfrågor och reste till Storbritannien för att förhandla med förlag, vilket inte riktigt stämmer med föreställningen om en man som helt hade stängt dörren till omvärlden.

År 1870 sålde han samtliga sina tidningsintressen. Hans litterära arbete fortsatte däremot, och snart skulle han publicera den berättelse som framför allt gjort att hans namn överlevt.

Vampyren hette Carmilla

Åren 1871 och 1872 publicerade tidskriften The Dark Blue en berättelse i fyra delar med titeln Carmilla. Den handlade om en kvinnlig vampyr och hennes förhållande till sitt offer.

Här finns en tydlig erotisk och lesbisk undertext. Vampyrens närhet till sitt offer är inte enbart ett hot om döden, utan handlar också om attraktion och begär, något som senare filmatiseringar skulle komma att framhäva ännu tydligare.

Den första publiceringen var dessutom illustrerad. Michael Fitzgerald stod för en bild och David Henry Friston för två, vilket betyder att läsarna redan från början mötte Carmilla både genom text och genom tecknade framställningar.

År 1872 kom berättelsen också i bokform. Den ingick i In a Glass Darkly, en samling i tre band som gavs ut i London av R. Bentley & Son.

Det finns en särskild detalj i den samlingen som är viktig för skräcklitteraturens fortsatta utveckling. Berättelserna presenteras som fall ur anteckningar efter en läkare med intresse för det övernaturliga, doktor Martin Hesselius, ibland beskriven som en andedoktor.

Genom Hesselius får det övernaturliga en sorts medicinsk inramning. Det räcker inte att en människa berättar om en märklig upplevelse; det finns också en undersökare som försöker förstå vad som har inträffat.

Den konstruktionen skulle få ett välbekant eko tjugofem år senare.

Innan Dracula fanns Carmilla

När Bram Stokers Dracula kom ut 1897 var Le Fanu sedan länge död. Carmilla hade då funnits i bokform i tjugofem år, och vampyren hade redan fått en litterär gestalt där närhet, lockelse och fara hörde samman.

Enligt Dictionary of Irish Biography blev Le Fanus doktor Hesselius en förebild för Stokers professor Van Helsing.

Det finns också en geografisk likhet. Stokers Dracula's Guest utspelar sig i Steiermark, samma region som förknippas med Carmilla. Sådana paralleller är en del av förklaringen till att forskare och litteraturhistoriker länge har sett Le Fanu som en viktig föregångare till Stoker.

Däremot finns inget belägg i källmaterialet för att Stoker faktiskt läste Carmilla. Det går alltså att tala om ett allmänt antaget litterärt inflytande, men inte att beskriva en bestämd läsupplevelse eller ett möte mellan de båda författarna som om det vore dokumenterat.

De hade ändå en konkret koppling genom Dublins tidningsvärld. I november 1871 började Bram Stoker som oavlönad teaterkritiker på Dublin Evening Mail, samma tidning som Le Fanu tidigare hade varit delägare i.

Men tidslinjen är viktig. Le Fanu sålde sina tidningsintressen 1870, året innan Stoker började skriva för tidningen. Enligt Stokers egna memoarer var det ägaren dr Maunsell han bad om tillstånd att få skriva teaterkritik, inte Le Fanu.

Dansken som filmade bort Carmilla

Nästa stora förvandling kom från Danmark. Regissören Carl Theodor Dreyer gjorde filmen Vampyr, som hade premiär i Berlin våren 1932 och byggde fritt på Le Fanus In a Glass Darkly.

Det märkliga är vad som hände med vampyren. Carmilla själv försvann ur filmen och ersattes av Marguerite Chopin, en gammal, korpulent kvinna med käpp.

Filmen brukar förknippas med Carmilla, men exakt hur mycket Dreyer hämtade från just den berättelsen är omstritt. Filmskribenten Mark Le Fanu har uppmärksammat detta i en text för Criterion, och det är därför mer korrekt att beskriva Vampyr som en fri bearbetning av samlingen än som en direkt filmatisering av novellen.

Carmilla får ett nytt liv

Andra filmskapare har i stället valt att lyfta fram just det som skiljer Carmilla från många andra vampyrberättelser. Ett tydligt exempel är The Vampire Lovers från 1970, där berättelsens lesbiska undertext framhävs.

År 2014 fick Carmilla också en ny form genom en webbserie som enligt sekundära källor hade premiär på YouTube-kanalen Vervegirl/KindaTV. Därmed hade berättelsen tagit steget från en illustrerad tidskriftsföljetong på artonhundratalet till ett format som kunde ses direkt på nätet.

Le Fanu själv fick aldrig uppleva något av detta. Han dog av bronkit den 7 februari 1873 i sitt hem på 18 Merrion Square i Dublin och begravdes på Mount Jerome Cemetery.

Huset på Merrion Square finns kvar och har en minnesplakett. Graven finns på Mount Jerome, och för den som vill följa hans tidigare liv finns ytterligare en plats i Dublin att söka upp: Chapelizod, området vid Phoenix Park där han tillbringade sin barndom och som har anknytning till romanen The House by the Churchyard.

Det finns ännu ingen plats med direkt anknytning till Le Fanu på Svenska Spökkartans karta. Men Dublin erbjuder åtminstone tre konkreta hållpunkter för den som vill komma närmare människan bakom berättelserna.

Så hänger det ihop

– Sheridan Le Fanu → Bram Stoker: *Carmilla* publicerades 1871–1872, tjugofem år före *Dracula* från 1897. Ett litterärt inflytande är allmänt antaget, men Stokers läsning av *Carmilla* är inte dokumenterad.

– Doktor Hesselius → Van Helsing: Enligt *Dictionary of Irish Biography* var Le Fanus övernaturlige undersökare en förebild för Stokers berömda vampyrexpert.

– Le Fanu → Carl Theodor Dreyer: *Vampyr* från 1932 bygger fritt på *In a Glass Darkly*, men Carmilla har ersatts av Marguerite Chopin.

– Carmilla → The Vampire Lovers: Filmen från 1970 framhäver den lesbiska undertext som redan finns i Le Fanus berättelse.

– Carmilla → webbserien Carmilla: Berättelsen bearbetades enligt sekundära källor för YouTube 2014.

Tittar- och lästips

– *Carmilla* (1871–1872): Börja med originalberättelsen om den kvinnliga vampyren, först publicerad som följetong i *The Dark Blue*.

– *In a Glass Darkly* (1872): Samlingen där *Carmilla* ingår och där doktor Martin Hesselius ger berättelserna deras gemensamma ram.

– *The House by the Churchyard*: Le Fanus roman med anknytning till Chapelizod i Dublin.

– *Dracula* (1897): Bram Stokers roman, för att jämföra hur vampyrgestalten och den övernaturlige experten utvecklades.

– *Dracula's Guest*: Läs särskilt med tanke på kopplingen till Steiermark.

– *Vampyr* (1932): Carl Theodor Dreyers fria bearbetning av *In a Glass Darkly*.

– *The Vampire Lovers* (1970): En film som tydligare lyfter fram *Carmillas* erotiska undertext.

– *Carmilla* (2014): Webbserien som gav den äldre berättelsen ett nytt format.

Le Fanu fick smeknamnet den osynlige prinsen, men hans vampyr blev betydligt svårare att bli av med. Tjugofem år efter Carmilla kom romanen som gjorde vampyren till ett av skräcklitteraturens mest igenkännliga monster, och den författaren hade också en oväntad koppling till Sverige.

Nästa avsnitt av Skräckens släktträd: Sveriges egen Dracula: Bram Stoker och Mörkrets makter.