Skräckens historia

Grevinnan och blodet: Elisabet Báthory

8 november 2026 · 7 min läsning

Hon anklagades för att ha dödat ett stort antal unga kvinnor och påstås ha badat i unga kvinnors blod för att behålla sin ungdom. Men berättelsen om blodbaden trycktes först 1729, hela 115 år efter Elisabet Báthorys död, och finns inte bland anklagelserna som förbereddes mot henne.

Grevinnan på Csejte

Den 7 augusti 1560 föddes Elisabet Báthory i Nyírbátor, i dåtidens Ungern. Hon gifte sig 1575 med greve Ferenc Nádasdy, vars släkt gav paret borgen Csejte som bröllopsgåva.

Borgen låg ovanför byn som i dag heter Čachtice, i Trenčín-regionen i Slovakien. Här skulle Elisabet tillbringa sina sista år, men inte som slottsfru med ansvar för ett stort hushåll utan som fånge i sitt eget hem.

När Ferenc Nádasdy dog 1604 blev Elisabet änka. Sex år senare hade ryktena om vad som påstods ha hänt i hennes hushåll nått rikspalatinen György Thurzó.

Anklagelserna gällde unga kvinnor som skulle ha dödats. Hur många som verkligen hade dött, och vad grevinnan själv hade gjort, var frågor som utredningen aldrig skulle ge några säkra svar på.

Trehundratjugosju vittnen

I början av 1610 inledde György Thurzó en utredning. Uppgifter samlades in från sammanlagt 327 vittnen.

Elisabet Báthory, okänd målare (kopia). Public domain.

Men i en genomgång av vittnesmaterialet som Gábor Várkonyi publicerade 2025 framträder en betydligt besvärligare bild. Av de 327 vittnena lämnade endast 107 uppgifter som gick att bedöma, och 43 av dessa stödde inte anklagelserna.

De återstående 64 talade om mord. Inte en enda av dem uppgav sig själv ha sett något mord begås, och nästan alla de tyngre uppgifterna kunde spåras tillbaka till ungefär tio personer.

Det betyder inte att brott omöjligen kan ha begåtts på Csejte. Däremot betyder det att den vanliga bilden av hundratals säkert dokumenterade mord inte håller när man granskar vad vittnena faktiskt berättade.

I senare återgivningar har antalet offer ibland angetts till över sexhundra. Den siffran kommer från påståenden i vittnesmaterialet och kan inte behandlas som ett fastställt antal döda.

Gripandet i december 1610

Den 29 december 1610 greps Elisabet Báthory och personer ur hennes närmaste följe på Csejte. För tjänarna väntade förhör, tortyr och rättsliga påföljder, medan grevinnans egen ställning skulle bli betydligt märkligare.

Fyra personer ur hennes följe greps och torterades enligt den historiska genomgång som Várkonyi publicerade 2025. Källorna skiljer sig något åt i redovisningen av deras slutliga öden, men det är belagt att flera dömdes till döden och avrättades.

János Újvári halshöggs före bränningen på bål. Vad som hände med Kata Beniczky är däremot okänt, och Britannica anger att tre av tjänarna avrättades efter rättegången 1611.

Elisabet själv fick aldrig någon motsvarande rättegång. Hon ställdes inte inför domstol, dömdes inte genom ett vanligt rättsligt förfarande och fick därmed aldrig anklagelserna mot sig prövade på det sätt som tjänarnas anklagelser prövades.

I stället spärrades hon in i sina rum på Csejte. Där blev hon kvar fram till den 21 augusti 1614, då hon dog, 54 år gammal.

Kungen som var skyldig henne pengar

Det finns ytterligare en omständighet som gör fallet svårt att förstå som enbart en brottsutredning. Den ungerske kungen var skyldig Elisabet Báthory en betydande summa pengar, och enligt Britannica avskrevs skulden när hennes släkt fick ansvaret för fångenskapen.

Det innebar att kungamakten hade ett ekonomiskt intresse i hur saken löstes.

Den ungerska forskaren Irma Szádeczky-Kardoss har argumenterat för att inspärrningen var olaglig och att Báthory kan ha fallit offer för en politisk komplott. Det är en forskartolkning, inte ett slutgiltigt bevis för att hon var oskyldig till samtliga anklagelser.

Här finns alltså två frågor som behöver hållas isär. Den ena gäller vad som kan ha hänt de unga kvinnorna, den andra varför en adelskvinna kunde hållas inspärrad i flera år utan att själv ställas inför rätta.

Blodbadet som kom över hundra år senare

Den berättelse som gjort Elisabet Báthory berömd handlar emellertid inte främst om vittnen, kungliga skulder eller juridiska förfaranden. Den handlar om en grevinna som påstås ha badat i unga kvinnors blod för att bevara sin ungdom.

Problemet är att just den anklagelsen saknas när målet mot henne förbereddes. Ingen anklagade henne då för vampyrism eller för att bada i blod, trots att utredarna samlade in hundratals vittnesuppgifter.

Först omkring 1729, när jesuiten László Turóczi publicerade Ungaria suis cum regibus compendio data, dök blodbadet upp i tryck. Berättelsen återfinns i avsnittet Tragica Historia, på sidorna 188–193.

Då hade Elisabet varit död i 115 år. Människorna som deltagit i utredningen var sedan länge borta, och uppgiften om blodbaden tillhörde inte det ursprungliga anklagelsematerialet.

Det är en ganska avgörande skillnad. Att en historia finns nedskriven i en bok från 1700-talet betyder inte att den beskriver vad som faktiskt hände i början av 1600-talet.

Ändå fick just blodet ett eget liv. Grevinnan kunde nu framställas som en kvinna vars grymhet inte bara handlade om påstådda mord, utan också om en grotesk föreställning om att människoblod skulle kunna bevara ungdom.

Från brottsanklagelser till skräckberättelse

Elisabet Báthorys eftermäle visar hur en historisk person kan förvandlas när en berättelse återges under flera generationer. Utgångspunkten var en adelskvinna som anklagades för mord, vars tjänare torterades och dömdes, och som själv dog i fångenskap utan rättegång.

Till den berättelsen fogades långt senare blodbaden. Den nya detaljen var enkel att komma ihåg, lätt att återberätta och betydligt mer uppseendeväckande än en utredning med motsägelsefulla vittnesuppgifter.

Med tiden blev hon känd som blodgrevinnan och kom att förknippas med vampyrskräck. Men den kopplingen säger framför allt något om hur hennes eftermäle utvecklades, inte om vad utredningen 1610 faktiskt kunde belägga.

Hennes historia har också blivit stoff för film.

Den stora förändringen hade redan skett långt före filmens tid. I den historiska utredningen handlade det om anklagelser om mord, medan den senare skräcktraditionen gjorde blodbadet till själva kännetecknet för Elisabet Báthory.

Det är också därför hennes namn fortfarande dyker upp när människor diskuterar verkliga personer bakom skräckens berättelser. Inte för att varje detalj i legenden kan styrkas, utan för att skillnaden mellan dokumenterade händelser och senare påhitt är så stor.

Myt mot verklighet

- Det många tror: Elisabet Báthory mördade över sexhundra unga kvinnor. Det som är belagt: Hon anklagades för ett stort antal mord, men siffrorna kommer från vittnesuppgifter och kan inte fastställas som verkliga dödstal.

- Det många tror: Hundratals vittnen såg henne mörda. Det som är belagt: Uppgifter samlades in från 327 vittnen. Av de 64 som talade om mord hade ingen själv sett ett mord begås.

- Det många tror: Hon badade i jungfrublod för att hålla sig ung. Det som är belagt: Blodbaden förekommer inte bland anklagelserna när målet förbereddes. Berättelsen dyker upp i tryck först omkring 1729.

- Det många tror: Grevinnan dömdes till livstids fängelse efter en rättegång. Det som är belagt: Hon ställdes aldrig inför rätta, men hölls inspärrad på Csejte fram till sin död 1614.

- Det många tror: Hon murades bokstavligen in bakom en vägg med endast en liten öppning för mat. Det som är belagt: Hon hölls inspärrad i sina rum. Uppgiften om en bokstavlig inmurning med en matglugg är inte styrkt av det använda källmaterialet.

- Det många tror: Hon var bevisligen en vampyr eller utövade vampyrism. Det som är belagt: Ingen sådan anklagelse förekom när målet förbereddes. Vampyrkopplingen hör till hennes senare eftermäle.

Platsen i dag

Ovanför byn Čachtice i Trenčín-regionen i Slovakien ligger ruinerna av den borg som en gång hette Csejte. Det var här Elisabet Báthory greps i december 1610, hölls inspärrad och slutligen dog i augusti 1614.

Platsen finns ännu inte på Svenska Spökkartan, men är ett självklart tillskott för den som vill följa de verkliga platserna bakom skräckens berättelser. Här finns en konkret historisk koppling, även om den mest berömda historien om blodbaden inte kan beläggas.

Det går att besöka en plats där en historisk person levde och dog utan att behöva acceptera varje berättelse som senare knutits till henne. För Csejte är just den skillnaden viktig, eftersom slottets berömmelse till stor del bygger på en uppgift som började spridas i tryck långt efter grevinnans död.

Elisabet Báthory dog som fånge, utan att någonsin ha fått sin egen rättegång. Hennes tjänare hade redan dömts och avrättats, kungens skuld hade avskrivits och berättelsen om blodbaden väntade fortfarande på att bli nedskriven.

I nästa avsnitt lämnar vi Čachtice och fortsätter till en annan borg vars rykte vuxit långt utanför vad historien faktiskt berättar: Draculas slott som Dracula aldrig bodde i.