Intervju
Huset som jagade dem ut i bilen: mötet med Ghost Crew Norrbotten
14 oktober 2026 · 8 min läsning
De hade ställt ut rempods i varje rum på nedervåningen i ett ödehus långt ute i skogen. Alla gick igång samtidigt. När de stängt av allt och frågat rakt ut om någon kunde göra ett ljud, hörde de tunga steg på övervåningen. Sara, Karin och Johan driver i dag Ghost Crew Norrbotten som företag från Norrbotten, med podd, film, egenbyggd utrustning och husreningar. Här berättar de om natten som blev deras ursprungsberättelse.
Ödehuset låg långt ute i skogen, utan grannar och utan gatljus. De tre ur Ghost Crew Norrbotten hade ställt ut rempods i varje rum på nedervåningen, små sensorer som larmar när något kommer nära. Som på en given signal gick alla igång samtidigt.
De irrade runt mellan rummen och försökte filma. Obehaget växte. Till slut stängde de av varenda instrument och ställde sig helt tysta i mörkret, och så frågade de rakt ut om någon kunde göra ett ljud.
Då hörde de stegen. Tunga steg över golvet på övervåningen, på väg mot trappan där de stod.
”Vi kan lova er att vi flög ut genom dörren och in i bilen.”
De körde iväg så fort det gick längs den mörka skogsvägen, med blickarna i backspegeln och ut genom bakrutan, övertygade om att någon följde efter bilen.
I dag är det en rolig historia. Just där och då var de livrädda, och frågan har de fortfarande kvar: vem var det som gick över golvet? Ingen annan fanns i huset. Det vet de säkert.
Tre som gjorde intresset till ett företag
Ghost Crew Norrbotten består av Sara, Karin och Johan. De är ett paranormalt utredningsteam och sedan en tid även ett handelsbolag, med bas i norra Sverige kring Luleå och Boden.
Verksamheten är bredare än kameror i mörka hus. De producerar film, podd, föreläsningar och event. De bygger och säljer egentillverkad spökjaktsutrustning, gör husreningar och lägger tarot. Podden och Youtubekanalen startade de för att nyfikenheten hela tiden drog dem mot nya hörn av ämnet.
De kör skräddarsydda spökjaktsevent i Sandträsk sanatorium för den mer hårdnackade publiken, och ett nyare koncept de kallar spökvandring för den som vill ha det lite försiktigare. Resten av året reser de runt på mässor i Sverige för att träffa sin publik.
”Det är inte ett jobb utan en livsstil, och det är något som handlar om övertygelse djupt in i själen.”
Mötet i Sandträsk
De tre träffades på ett event som Laxton Ghost Sweden ordnade i Sandträsk sanatorium. De kände varandra ytligt sedan tidigare och bestämde sig för att spökjaga ihop under kvällen.
Det gick förvånansvärt bra. Så bra att de bokade om och körde några gånger till, med samma resultat.
Sedan bokade de en gemensam resa till Borgvattnets prästgård och vandrarhem i Jämtland, ett av Sveriges mest omtalade spökhus. De hyrde båda husen ett helt dygn.
Det var där de fastnade. Ghost Crew Norrbotten bildades på plats och blev så småningom ett registrerat handelsbolag med, som de själva uttrycker det, mer jobb än de hinner med.
Kroppen först, instrumenten sedan
Vägarna in i ämnet såg olika ut. Sara är född medial och har alltid pratat med andar. Karin och Johan fick sitt intresse väckt av tv-programmet Det okända, och senare av att de hittade Laxtons spökjakter på Youtube.
Det har format hur de arbetar. Andra team börjar med mätaren och letar efter något som får den att slå ut. Ghost Crew Norrbotten vänder på ordningen.
”Vi brukar säga att våra egna kroppar och känslor är våra mest tillförlitliga instrument.”
Utrustningen får i stället rollen som bevisföring och som sätt att göra upplevelsen synlig på film. De beskriver det som ganska kraftfullt att känna in en närvaro, att känna att det exempelvis är en man och var i rummet han står.
Först därefter kommer apparaterna. De ställer en rempod, en Deadbell eller sin Ghost Distans Detector på just den punkten och väntar på att den ska tjuta eller plinga. De riktar Kinecten dit, den kamera som i spökjaktssammanhang kallas SLS-kamera och som ritar upp ett skelett på skärmen när den tycker sig se en människoform. Sedan startar de en spiritbox.
”Vi får igenom: hej, jag heter Daniel. Det är så vi jobbar.”
Utrustningen bygger de själva
Utöver det som redan nämnts använder de Ovilus, K2, diktafon och portal. Listan är lång, men det intressanta är var den kommer ifrån.
Det mesta bygger de på egen hand, och det är ett medvetet val.
”Då vet vi hur den fungerar och inte fungerar. Det ger en trygghet och tillförlitlighet till det vi gör.”
Utrustningen stannar inte hos dem heller. Den säljs vidare i deras webbshop, vilket gör dem till en av få svenska grupper som både utreder och tillverkar.
God sömn, mycket mat och gott humör
Frågan om hur de förbereder sig får ett svar som inte handlar om teknik alls.
”God sömn, massor med mat och ett glatt humör är hörnstenarna för en god spökjakt. Då har man hög energi som drar till sig andarna.”
Därefter kommer det praktiska. Utrustningen kontrolleras så att den är i toppskick, och om det går gör de en noggrann research om platsen i förväg.
Från knackningen på dörren till tack för oss
En utredning hos Ghost Crew Norrbotten följer en fast ordning.
De knackar på och presenterar sig. Kamerorna är igång redan innan de kliver in, och det är inte bara rutin. Enligt dem händer det oftast saker precis i början, eftersom andarna vet att de är på väg och är peppade att börja.
Första varvet går de igenom byggnaden systematiskt för att hitta hot spots. Då bär de ett rätt mobilt kit: rempod, K2, Kinect, Deadbell och Ghost Distans Detector. Målet är att kartlägga vilken typ av aktivitet som finns var.
På varv nummer två börjar experimenten. De kör sin portal, lämnar trigger objects med en kamera på sig och använder Estesmetoden, där en i teamet sitter med ögonbindel och hörlurar kopplade till en spiritbox medan de andra ställer frågor som den som lyssnar inte kan höra.
När de tycker sig ha en bild av vad platsen vill berätta samlar de ihop sig och summerar. Allt eftersnack dokumenteras, av ett skäl som alla som utreder mycket känner igen: utredningar blandas lätt ihop i minnet.
Avslutningen är lika bestämd som ingången. De tackar för sig och ber allt som finns på platsen att stanna kvar och inte följa med hem.
Sovrummet där mätaren gick i taket
På frågan om de fångat något de fortfarande inte kan förklara svarar de att det hänt många gånger. Ett av de färskaste fallen kommer från en husrening.
Personen som bodde på platsen upplevde kraftigt obehag i sitt sovrum. När teamet mätte var EMF-värdena extrema, högre än de någonsin stött på, ungefär som om en riktigt kraftig elkabel hade legat under sängen.
De gick igenom alla naturliga källor de kunde komma på utan att hitta någon. De bad till och med husets ägare att ta reda på om det gick någon ledning under huset. Svaret löste ingenting.
Till slut renade de huset och bad ägaren sova i ett annat rum. Han är nöjd i dag och har inga problem kvar. Teamet funderar fortfarande på vad det var de mätte.
Konsten att utesluta kottar på taket
Listan på vad de kontrollerar innan de kallar något oförklarat är lång och påfallande jordnära: wifi, elkablar, elcentraler, vinddrag, sneda gångjärn, element, knäppningar som beror på att temperaturen i huset ändras och kottar som trillar ner på taket.
”Vi mäter, klättrar runt och testar allt vi bara kan komma på för att utesluta naturliga källor.”
Det tar tid, och de är tydliga med att tiden är nödvändig om utredningen ska gå att lita på. Rådet till andra spökjägare är att lägga de timmarna och att inte ge sig för lätt.
Varför det är så viktigt sammanfattar de i en enda mening när frågan ställs rakt ut: för att behålla trovärdigheten.
Samma noggrannhet gäller människorna. De lägger mycket tid på att intervjua boende och personal före en utredning, och bara en liten del av det kommer med i filmerna. Händelser upprepar sig ofta, särskilt när det handlar om det de kallar energiminnen.
Ibland landar de i en annan tolkning än den som bor i huset. Den som upplevt något beskriver det ofta som obehagligt, medan teamet menar att avsikten kan ha varit en helt annan, att någon bara velat förmedla något viktigt.
När tid och rum går omlott
Den märkligaste upplevelsen de varit med om går inte att mäta med någon apparat.
”Det är när tid och rum går omlott. Man ser helt plötsligt under några korta ögonblick något helt annat framför sig än hur det ser ut där man är.”
Vad det är som visar sig vet de inte. Dåtid, en annan plats, framtid. De lämnar frågan öppen och kallar upplevelsen både underbar och lite skrämmande.
Spökbakis
En utredning är en känslomässig berg och dalbana, säger de. Att tuna in på en plats energier innebär enligt dem att man kan få uppleva det de som varit där upplevt, och det är inte alltid trevligt.
Vissa entiteter har dessutom som specialitet att manipulera känslor. Därför gäller det att hålla ett öga på sig själv och på varandra, och att hela tiden reflektera över om det man känner kommer inifrån eller någon annanstans ifrån. De kallar det en rolig del av jobbet.
De beskriver också att de lånar ut sin egen energi ibland, för att andarna ska orka manifestera sig. Det kostar. Efteråt kan man känna sig dränerad och låg.
”Då gäller det att ha verktyg för att höja energin. Choklad, humor och omtanke om varandra.”
Dagen efter har de ett eget ord för tillståndet. Spökbakis.
Inte rädda för döden
De vänder på frågan om vad som förändrat deras syn på det paranormala. För dem handlar det snarare om synen på hur världen fungerar.
Att det inte tar slut när man dör beskriver de som en fin vetskap. Att man får träffa sina nära och kära igen, och kanske kika ner på jorden och hälsa på.
”Vi är inte rädda för döden. Det känns som ett nytt äventyr.”
Själva bilden av vad som väntar är ljus. De tänker sig att man omsluts av universums kärlek och svävar fri från livets alla vedermödor, till en plats i en annan dimension där man får vara med alla man älskar.
Och de håller frågan öppen på sitt eget sätt. Gåtan får alla svar på så småningom, konstaterar de, och det ska bli intressant att se om de hade rätt eller fel.
Till den som är helt övertygad om att spöken inte finns har de inget behov av att argumentera.
”Din värld verkar färglös, vi önskar dig allt gott. Vårt jobb är inte att övertyga någon, upplevelser kommer när man är redo.”
Det vanligaste missförståndet
Bilden de helst vill göra upp med är den av spökjägaren som springer runt, skrämmer sina vänner och hittar på sina upplevelser.
”Det är oerhört långt ifrån sanningen. Vi jobbar hårt och seriöst precis som alla medium, bara på ett annat, mer visuellt och ibland lite ljudligt sätt.”
Utrustningen piper och plingar, som de säger. Resten är research, intervjuer, mätningar och många timmar framför inspelat material.
Alcatraz, Skottland och en krigsskådeplats i Finland
Mest laddad av allt de gjort är en utredning som ingen ännu har sett. De har varit på en krigsskådeplats i Finland, och filmen därifrån är inte släppt.
De vill inte avslöja mer än att den satte djupa spår. Mycket ångest, mycket skrik och vad de beskriver som relevant kommunikation. Enligt dem kommer filmen bli något alldeles extra när den väl kommer ut.
Drömplatserna ligger längre bort. Alla coola slott i Skottland med massor av historia, säger de, och så Alcatraz.
Tuta när ni ser Spökbussen
På frågan om vad spökjakten betyder för dem personligen svarar de med ett enda ord. Allt.
Det tar stora delar av deras liv och tid, de lever och andas det och jobbar stenhårt med företaget. Och de verkar genuint road av att bli igenkända.
”Kom gärna fram när ni träffar oss och prata, och tuta gärna när ni ser Spökbussen passera. Vi önskar er allt gott i livet.”
Utforska vidare: California · Jämtland · Scotland · Norrbotten · USA · Sverige
Fler berättelser
- Smällen från köket: mötet med Gävle Kvänum Ghost Crew
- I år infaller Halloween och alla helgons dag samma dag
- Barnhostan i korridoren: mötet med Solør Ghost Hunting Crew
- Clownen vid sängen: ett möte med spökjägarna i Fjunvix
- Seans och nattvandring på Grums hembygdsgård den 4 september
- Inifrån Sandträsk sanatorium — 409 vårdplatser, och de flesta kom aldrig hem
- Hemsökta platser i Östergötland: 8 platser där något aldrig tog slut
- Maxa sensommaren: 7 hemsökta platser du faktiskt kan besöka