Lat-Anders och slipstenskarlarna

Nyland · Finland · Sägenplats

När den late slängde sin lie och svor åt alla djävlar att vässa den, mötte han karl efter karl med slipsten på ryggen.

Kal-Anders i Sibbo var byns lataste karl och svarade aldrig för sig. När han en sommardag tvingades ut på dagsverke och lien gång på gång tog i sten och stubbar, kastade han ifrån sig redskapet och skrek att alla djävlar fick vässa det. På vägen hem mötte han då den ene karlen efter den andre med slipsten på ryggen och hästfot under sig, var och en på väg åt samma håll. För varje möte blev de mindre, den siste inte större än ett spädbarn.

Kal-Anders det var då den lataste karlen i hela byn, och den mest onöjda var han också. Aldrig ville han göra någon nytta varken åt sig själv eller andra, utan låg alltid hemma och åt upp vad hustrun hans, som åter var den rejelaste kvinna, kunde förtjäna. — Ja, grymt lat var han alltid, men värst ändå om sommarn, när det var varmt och solen sken. Då var han precis lika som den gamla katten deras: låg bara och solade sig utanför stuguväggen dagen i ända. — Men Kal-Anders hade en liten jordlapp, som han måste göra två dagsverken för varje sommar åt en bonde. Förut hade alltid hustrun hans gjort dagsverken, men denna sommar måste han själv ut, för käringen hade brutit foten sin, och lega hade han inte heller råd till. »Hå hå», tänkte Kal-Anders, när han tog lien på ryggen och gick hemifrån, »han som ändå fick ligga där du ligger!» och han såg på katten, som låg vid stugudörren och solade sig. När han kom till ängen, så var bonden med sitt folk där redan. Bonden sade åt Kal-Anders, att han skulle slå i en gammal svedjebacke, som låg in i ängen, för han visste, att det ingenting skulle bli av för honom ändå ut på slätten. »Det var ju sakelis bra», tänkte Kal-Anders, »för då kan man emellanåt få ta sig en liten blund bak någon stubbe». Kal-Anders tog lien, kände efter, om han satt stadigt på ärvet, spottade i händerna och började. »Kras!» Första hugget tog redan i sten, andra likaså. Tredje gången fastnade lien med udden i en stubbe. »Knäveln regere!» tänkte Kal-Anders, »jag måste kvättja». Han vässte och han vässte, men inga bättre ville det bli. Och för varje gång han frestade slå, fastnade lien antingen i stubben eller tog i sten. Men slå måste han ändå, för bonden såg alltid över efter honom. Ett par tre timmar höll han på på det sättet, men så blev han så arg, att han kastade lien i gräset och sändan i en vattuputt och skrek: »Vässe nu alla djävlar som finnas!» Själv började han gå hemåt. När han hade gått ett stycke på vägen, mötte han en stor karl, som hade en hästfot och en folkfot, lång svans och en stor slipsten på ryggen . »Goddag!» hälsade Kal-Anders. — »Goddag!» hälsade karlen tillbaka. — Vart ska du gå?» frågade Kal-Anders. — »Till kvattu, till kvattu», svarade karlen, och så skildes de åt, men Kal-Anders han var så vit i ögonen, som han nyss skulle ha tvättat sig. Han gick ändå sakta hemåt. Men det allra förunderligaste var, att han under hela vägen mötte alldeles dylika karlar, bara med den skillnaden att de blevo allt kortare och kortare, ja, den sista var inte större än ett lindebarn. Alla hade de slipstenar på ryggen, och alla skreko de: »Till kvattu, till kvattu!» — »Det är på tok», tänkte Kal-Anders, »jag måste vända om och gå till ängen tillbaka». Men när han kom till ängen och tog i lien, var bara bakanet kvar, och det var smalt som en av hustruns kängremmarna. »Hm!» tänkte Kal-Anders och stod en stund och funderade. Men sedan gick han över till bonden och begärde en annan lie, och ifrån den dagen blev han lika trägen att arbeta, som han förut hade varit lat. Men folket, som på något sätt fått höra talas om historien, började kalla honom för Kveti-Anders.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen.

FAQ

Var ligger Lat-Anders och slipstenskarlarna?

Lat-Anders och slipstenskarlarna ligger i Nyland, Finland.

Fler hemsökta platser i Nyland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.