Bildreportage

Inifrån Sandträsk sanatorium — 409 vårdplatser, och de flesta kom aldrig hem

16 augusti 2026 · 8 min läsning

Fyra mil norr om Boden står ett av Sveriges största sanatorier tomt. Vi har varit inne. Här är historien om huset som byggdes på hopp — och bilderna från korridorerna där hoppet tog slut.

Det börjar med en väg som slingrar sig genom skogen. Tallarna står tätt. Luften är klar, nästan overkligt ren. Precis så som man en gång ville ha den.

Här, i Edeforsbygden utanför Boden, uppfördes 1913 ett av norra Sveriges största sanatorier. En plats byggd på hopp — och på en idé om att naturen själv kunde läka det som annars var dödligt.

Sandträsk sanatorium.

Hit skickades de som drabbats av tuberkulos. De som hostade blod. De som inte längre fick plats i det friska samhället. Här skulle de vila, andas, vänta. Och kanske överleva.

Luften var medicinen

Sanatoriet invigdes den 14 september 1913 med plats för 88 patienter. Att det byggdes just här var ingen slump. Tuberkulosvården på den tiden hade inget botemedel att erbjuda — bara vila, näring och luft. Torr, kall, ren skogsluft. Därför lades sanatorierna långt ute i skogen, gärna på en höjd, gärna vid vatten.

Arkitekturen följde samma logik. Ljusa salar. Stora fönster. Liggverandor där patienterna låg utomhus insvepta i filtar även mitt i norrbottnisk vinter, eftersom man trodde att kylan höll lungorna rena.

Patienterna vårdades framför allt i den då nybyggda stora paviljongen, som kallades Torpet. Herrgårdsbyggnaden uppfördes efter Carl Östermans ritningar. Anläggningen växte till att bli flera byggnader, alla präglade av sin tids arkitekturideal.

Inne i huset finns en relief inhuggen i väggen, med texten ANNO HERREGÅRDS BYGGNINGEN och årtalet 1899. Den visar en helt annan byggnad än den man står i: ett trähus med veranda, spröjsade fönster och ett litet torn. Gården fanns här före sanatoriet, och det var på dess mark den nya vården byggdes.

409 vårdplatser

88 platser räckte inte länge.

Under andra världskriget uppförde staten så kallade E-paviljonger vid landets sanatorier, avsedda för krigets tuberkulossjuka flyktingar. Sandträsk fick 44 sådana platser. Trycket fortsatte ändå, och 1954 öppnades annexet Hälsan i Antnäs med ytterligare 20 platser.

Som mest räknade verksamheten 409 vårdplatser.

Mellan 1931 och 1964 var Sandträsk Norrbottens centralsanatorium — länets nav för den sjukdom som mer än någon annan präglade det tidiga 1900-talet.

En avskild värld

Bakom de öppna ytorna fanns en annan verklighet.

Ett eget litet samhälle där tiden rörde sig annorlunda. Man kom hit för veckor och blev kvar i år. Familjer separerades. Barn växte upp med en förälder de bara fick vinka till genom ett fönster, eftersom smittrisken höll besökare på avstånd.

Dagar blev till veckor, veckor till månader… och för många, till ett slut.

Tusentals människor passerade genom de här salarna. Alla lämnade inte.

Men det vore fel att göra Sandträsk till enbart mörker. På en av väggarna sitter en minnesvägg full av patienternas egna fotografier: människor som spelar spel, går arm i arm i snön, skrattar mot kameran. Ovanför står det handskrivet — Vänskap, och kanske något kärlekspar på sanatoriet… vem vet?! Och längre ner: Positiva och trevliga minnen från en svår tid.

Det är den motvikten som gör platsen svårare att lämna än en vanlig ruin. Här levde människor, inte bara dog de.

När medicinen kom ikapp

1964 stängde sanatoriet. Medicinen hade gått vidare — penicillinet och de nya tuberkulospreparaten tog över där naturen en gång fått bära ansvaret, och verksamheten flyttades till lasarettet i Boden.

Men byggnaden stod kvar, och den fick fortsätta jobba.

Fram till hösten 1982 var huset vårdhem för personer med utvecklingsstörning. 1984 öppnade ett rehabiliteringscenter med 33 platser, som drevs vidare till våren 2003 innan även det flyttades till Boden.

Därefter såldes anläggningen till privata intressen. Planerna på hotell och konferens kom och gick, ägarna likaså, och ingen av dem lyckades fylla huset igen.

Vad som finns kvar

Det som slår en inne i Sandträsk är inte förfallet. Det är skalan.

Korridorer som fortsätter längre än ficklampan når. Salar efter salar. Trapphus som leder till våningsplan där tapeterna hänger i sjok och där någon en gång bäddade en säng för sista gången. På vissa ställen står inredningen kvar som om personalen just gått hem.

Och så tystnaden. Byggnader som denna var tänkta för människor som visste att de kanske inte skulle komma härifrån. Det är den vetskapen besökare beskriver att de känner först — långt innan något faktiskt händer.

Berättelserna

I Spökkartans intervju med spökjägaren Matti är det just Sandträsk som lyfts fram som den mest minnesvärda plats han besökt. Han beskriver hur gruppen övernattade i gamla sjukhussängar inne i sanatoriet, och hur natten kantades av ljud, skuggor och en tung, tryckande atmosfär.

Liknande vittnesmål återkommer hos andra som varit på plats: steg i korridorer där ingen går, dörrar som rör sig, känslan av att inte vara ensam i ett rum.

Det är den klassiska sanatorierepertoaren. Skillnaden är skalan — få platser i Sverige levererar den i det här formatet.

Innan du åker

Sandträsk är en övergiven byggnad i privat ägo, inte ett besöksmål. Golv och trappor är i okänt skick, och att beträda annans mark eller byggnad utan tillstånd är inte tillåtet. Kontakta alltid markägaren, och läs vår guide om övergivna platser innan du planerar något.

Fler berättelser

• Hemsökta platser i Östergötland: 8 platser där något aldrig tog slut
• Maxa sensommaren: 7 hemsökta platser du faktiskt kan besöka
• Spökstäderna som världen lämnade bakom sig
• Platserna i Sverige där tiden stod stilla
• De trodde inte på spöken. Sedan tog de nattskiftet
• Familjen flyttade in i drömgården. Det började med en lukt
• Platsen i skogen som lokalborna varnar dig för
• Hus du inte visste spökade i, ett ligger förmodligen i din stad