Intervju

Clownen vid sängen: ett möte med spökjägarna i Fjunvix

24 augusti 2026 · 11 min läsning

Som barn såg och hörde Fjunvix sådant ingen annan uppfattade, och bad till slut att det skulle sluta. I dag åker hen ut med K2 mätare och diktafon för att söka svar. Här berättar Fjunvix om ansiktet som löstes upp i rök, om ordet som räddade sonen en vinternatt, och om kvällen då magkänslan sa åt dem att lämna platsen omedelbart.

Det finns två sorters människor inom det paranormala. De som vill att det ska vara sant, och de som vill veta om det är sant.

Fjunvix hör till den andra sorten.

”Jag är någon som söker svar på det som inte går att förklara ur vetenskapliga perspektiv”, säger Fjunvix när jag ber om en presentation för någon som aldrig hört talas om spökjakt. ”Jag försöker finna bevis för att det finns något mer utöver det vi normalt ser.”

Bevis. Inte bekräftelse. Skillnaden är hela intervjun.

Barnet som bad rösterna att sluta

Det började inte med utrustning. Det började så långt tillbaka som minnet räcker.

”Som barn kunde jag se och höra saker gemene man inte såg. Jag kände på mig saker, visste saker i förväg. Jag kunde höra röster eller se gestalter.”

De flesta berättelser om tidiga upplevelser brukar landa i fascination. Den här gör tvärtom.

”Då, tidigt i min barndom, bad jag dem sluta ge sig till känna inför mig, på grund av att jag blev så rädd.”

Det är en detalj värd att stanna vid. Ett barn som ber det övernaturliga att låta bli. Många år senare köper samma person mätinstrument för att leta upp det igen, frivilligt.

Hensbacka, och beslutet att göra allvar av det

Vändningen kom via en kollega med samma intresse. De började dela sina upplevelser med varandra, och när gruppen LaxTon anordnade sitt första spökjaktsevent var de snabba på bollen.

Eventet hölls på Hensbacka herrgård. Efteråt fattade de ett beslut.

”Efter det eventet bestämde vi oss för att på riktigt köpa in vår egen utrustning och ta spökjakter på allvar.”

Reaktionerna från omgivningen blev inte de väntade.

”Bara positivt. Nyfikenhet, frågor, vilja att få vara med och prova på.”

Fjunvix menar att något har förändrats i Sverige de senaste åren. ”Det är mer okej nu att tro på något och att berätta om sina erfarenheter, än det var för 35 till 40 år sedan, när jag var barn.”

Dörrarna som hålls öppna

Jag frågar rakt ut om Fjunvix tror på spöken.

Svaret är det mest intressanta i hela samtalet, för det vägrar bli ett svar.

”Jag stänger ingen dörr, utan vill gärna hålla olika förklaringar öppna, eftersom det faktiskt inte ännu finns vetenskapliga bevis på att spöken existerar.”

Sedan kommer listan, och den är längre än de flesta inom fältet vågar sig på:

”Lever vi i parallella universum med andra? Är det minnen från en annan tid vi ibland stöter på i vår tid? Finns intelligens och medvetande hos andarna? Är det bara tomma spår av energier? Spelar våra komplicerade hjärnor oss spratt? Vi vet inte. Därför vill jag inte begränsa mitt tänk till enbart ett spår.”

Den egna övertygelsen sitter ändå kvar, och Fjunvix formulerar den med ett skratt som hörs genom texten.

”Antingen finns där något vi inte kan förklara ännu, eller så borde jag läggas in på psyket.”

Skeptikern inom fältet

Det ovanliga med Fjunvix är att skepsisen inte riktas utåt mot tvivlarna, utan inåt mot den egna branschen.

På frågan om det finns något inom det paranormala som hen inte tror på kommer svaret snabbt.

”Ja, jag har lite svårt att tro på medium. Om de kunde kommunicera med andra sidan borde det ge klarare svar, tänker jag.”

Men inte ens det får stå oemotsagt. Direkt efteråt vänder Fjunvix på det: ”Samtidigt är det kanske inte meningen att vi ska kunna kommunicera med andevärlden, och då kanske man inte förmår få så klara och träffsäkra svar av den anledningen.”

Samma sak gäller utrustningen. En av de mest sålda prylarna i hobbyn får underkänt.

”Jag vet inte om jag litar på Ovilus. Det känns som att den slumpar ut ord på måfå.”

Och nybörjarnas vanligaste misstag? ”Att övertolka alla ljud och känslor som paranormala.”

Ansiktet vid madrasskanten

Så kommer vi till den händelse som sticker ut. Den enda som skrämt Fjunvix på riktigt i vuxen ålder.

Hen vaknar mitt i natten. Det händer ofta. Men den här gången finns det ett ansikte framför hens eget.

”Bara ett clownansikte. Ingen kropp. Hans ansikte är fårat och det vita pudret han sminkat sig med lägger sig i fårorna i ansiktet. Blicken är så tom, men ändå så hotfull. På huvudet har han satt upp håret i två bollar. Även dessa är pudrade.”

Det som gör beskrivningen obehaglig är inte clownen. Det är rörelsen.

”Ansiktet rör sig sakta ned mot ena långsidan av sängen och stannar när ögonen är vid madrasskanten, så att de fortfarande tittar på mig. Där stirrar vi en stund på varandra, innan clownen löses upp i rök.”

Det tog lång tid innan Fjunvix kunde somna om.

Dagen efter kommer den detalj som gör att historien inte går att vifta bort som en dröm. Vid sidan av sängen låg en madrass, där sonen brukade sova när nattskräcken kom.

”Där ser jag att madrassen och lakanet ovanpå är nedsjunkna, som om något suttit på huk vid sidan av sängen på natten.”

Några månader senare drog Fjunvix en slutsats om vad clownen betydde. Exakt hur får stå oskrivet, för det hör till privatlivet. Men så mycket sägs: clownen symboliserade en person, och den personen kom att såra hen.

Ordet som kom mitt i natten

Den andra berättelsen är inte skrämmande alls. Den är den som sitter kvar hos mig längst.

För ungefär ett år sedan skulle sonen, då 16 år, komma hem klockan elva på kvällen. Fjunvix ringer, får beskedet att han snart är hemma, stänger av mobilen och lägger sig.

Han kommer inte. Fjunvix går upp, tittar ut, ser ingen och lägger sig igen. Han var ju bara ett par kvarter bort.

Då dyker ett ord upp i huvudet.

”Nycklar.”

Tolkningen känns fel direkt. Sonen tappar inte bort saker, han är ordningsam. Men känslan går inte att släppa.

Fjunvix inser en sak till: porttelefonen är kopplad till mobilen, och mobilen är avstängd. Om något är på tok med nycklarna kan han inte ens ringa på.

”Vem vankar av och an vid porten? Precis så att jag ser en liten bit av honom? Min son såklart.”

Han hade inte tappat bort nycklarna. De satt kvar i dörren hemma. Han var utelåst i vinterkylan.

”Tur jag fick upp nycklar i huvudet.”

Fjunvix litar hundra procent på sin intuition. ”Den har aldrig svikit mig.”

Kvällen vid Barnmördarkorset

Frågan om att avbryta en undersökning brukar ge svar om kalla rum och obehagliga känslor. Fjunvix svar handlar om något mer jordnära, och kanske mer verkligt farligt.

Det var vid Barnmördarkorset utanför Ödeshög, för många år sedan. Känslan kom plötsligt och gällde inte utredningen.

”Jag fick bara en stark känsla av att vi behöver lämna platsen nu.”

De gick mot bilen. I samma ögonblick som de kom fram möttes de av två andra bilar, fulla av härjiga ungdomar, som ställde sig i vägen så att Fjunvix bil inte kom loss.

”Efter någon minut, där mina tankar hann rasa i skallen, makade de sig lite åt sidan så vi kunde passera.”

Fjunvix är övertygad om att de inte hade helt goda avsikter, och att magkänslan gjorde att sällskapet hann därifrån innan något hann hända, ensamma där ute i skogen.

Vad som ligger i väskorna

Fjunvix har den utrustning man förväntar sig. K2 mätare för elektromagnetiska fält, 360 Parascope för statiska fält, spirit box och diktafon för röstfenomen, Kinect för att mappa upp massa, och PMB för rörelser.

Men listan börjar inte där.

”Viktigast är mina egna sinnen. För att förstärka sinnesintrycken kan det vara intressant med olika typer av utrustning.”

Poängen är kombinationen. ”Kan man få sinnen och utrustning att samarbeta stärker det evidensen.”

Förberedelsen inför en undersökning är kortfattad: en god natts sömn, och att öppna sina chakran för att bli mer mottaglig.

Spökjakt är som att fiska

På frågan om vissa platser skapar upplevelser hos människor kommer en bild som Fjunvix delar med LaxTon.

”Spökjakt är som att fiska. Ibland nappar det, andra gånger inte. Det går inte att i förväg veta hur respektive spökjakt nappar. Jag upplever det som väldigt slumpartat.”

En del platser sätter spår i människor, medan samma plats inte alls gör det hos andra. Fjunvix tror att tajmingen spelar roll. Att vara på rätt plats i rätt tid.

Och vissa människor är mer mottagliga än andra, tror hen. ”Jag tror att människor som är högkänsliga, likt mig själv, har lättare att snappa upp förändringar i omvärlden och tolka signaler som andra inte noterar.”

Respekt, och gränsen för provokation

En metod som blivit vanlig i tv-format är att provocera fram reaktioner. Skrika, håna, utmana. Fjunvix vill inte.

”Det är inte min grej. Respekt för alla väsen, levande som döda.”

Hen medger att det kan mana fram händelser ibland, men vill hellre tro på en fin och respektfull kontakt.

Samma hållning gäller platser. På frågan om det finns ställen man inte bör besöka utan erfarenhet svarar Fjunvix att så länge man visar respekt och hänsyn är ingen plats farlig i sig.

Något har heller aldrig följt med hem. ”Tack och lov, nej.”

Rådet till dig som varit med om något

Om du läser det här och har upplevt något du inte kan förklara, är Fjunvix råd i tur och ordning detta.

Tänk igenom alla vetenskapliga teorier först. Allt är inte paranormalt, och mycket går att förklara.

Går det ändå inte att förklara: ”Så är du inte galen för det. Håll ett öppet sinne och var inte rädd för saker du inte förstår.”

Berätta för likasinnade om det känns rätt. Känns det inte rätt, håll det för dig själv.

”Men låt dig inte ätas upp av det. Då blir du galen.”

Det som stannar kvar

Jag frågar vad som fortfarande påverkar Fjunvix i vardagen. Svaret kommer som en uppräkning, och det är i uppräkningen den blir tung.

Röster, smällar, dunsar och steg i Borgvattnets prästgård. Syner och föraningar som hjälpt hen genom livet. Gestalter vid sängen hemma. Visslingen i Frammegården.

”Allt smälter ihop och finns kvar i mig.”

Vad Fjunvix hoppas att folk ska förstå om spökjakt är inte att spöken finns. Det är något blygsammare.

”Att människan ännu inte kan förstå allt. Vi tror ibland att vi människor är så överlägsna och smarta. Jag vågar påstå att det finns något mer, som går över vårt förstånd.”

Kommer vi någonsin få svar på vad som finns på andra sidan? ”Svårt att tro det. Inte under din och min livstid iallafall.”

Nästa plats

I sommar bär det tillbaka till Frammegården. Blickar Fjunvix utomlands finns ett mål: Zak Bagans museum i Las Vegas.

Men det är knappast där svaret ligger. Det ligger snarare i den där meningen som Fjunvix säger utan att göra någon affär av den, mitt i ett resonemang om hur man skiljer inbillning från något genuint oförklarligt.

”Inbillningsfaktorn ökar med rädslan.”

Det är förmodligen det klokaste någon sagt till oss om spökjakt på länge. Och det kom från någon som ägnar sina helger åt att leta.

Vill du själv ge dig ut? Öppna kartan och se vad som finns i din närhet. Ta med dig Fjunvix ordning: vetenskapen först, magkänslan sedan, och respekten hela vägen.