Intervju
Barnhostan i korridoren: mötet med Solør Ghost Hunting Crew
14 september 2026 · 12 min läsning
De skämtade om att de en dag skulle hamna på Viaplay. Två år senare var de där. Men det som sitter kvar hos det norska teamet är inte tv-kamerorna — det är en barnhosta fångad på video i ett tomt sanatorium i Norrbotten, och alla EMF-mätare som slog ut på samma sekund. Här berättar Ulrikke och Kim om vägen in, om nätterna på Sandträsk, och om varför de hellre säger att de inte vet.
Det finns spökjägare som letar efter spöken. Och så finns det de som letar efter allt det andra — det som händer på en plats och som vägrar låta sig förklaras på stående fot.
Solør Ghost Hunting Crew hör till den andra sorten.
”För oss handlar spökjakt inte bara om att hitta spöken. Vi tycker egentligen att det mest intressanta är allt vi upplever som vi inte klarar att förklara på en gång.”
De är ett norskt team med ett gemensamt intresse och medvetet olika personligheter. De undersöker gamla och historiska platser där människor har berättat om märkliga upplevelser, och dokumenterar det de är med om — både med teknisk utrustning och med sina egna sinnen. Ljud, rörelser, temperaturförändringar, saker som händer rakt framför dem.
Men det de själva lyfter fram först när de ska beskriva teamet är inte utrustningen. Det är sammanhållningen.
”Vi kan stå mitt i natten på ett mörkt och övergivet ställe och vara livrädda det ena ögonblicket, och så står vi och skrattar åt något helt annat i nästa.”
Två helt olika vägar in
Ulrikke har alltid varit intresserad av det paranormala. Men intresset eskalerade efter att hennes styvfar dog.
”Han kom tillbaka till mig i en dröm, och efter det började det hända specifika saker hemma som jag kunde knyta till honom.”
Det pågick en tid. Sedan tog det slut — och det är slutet som gör berättelsen ovanlig. När han sa hejdå till henne i en dröm upphörde allt det som hade hänt.
För Kim ser ingången helt annorlunda ut. Han har varit klarsynt hela livet, så för honom har det aldrig varit något som började. Vändpunkten kom i stället när han fick en vision om att hans farmor skulle dö — och hon dog kort därefter.
Efter det började han ta sina förmågor på allvar och ville förstå dem bättre. Senare gick han Michael Wingers skola, vilket gav honom mer insikt i det han upplever.
Två personer, två helt olika ingångar: en som fick sina upplevelser efter ett dödsfall, en som haft dem med sig hela livet. Det är också en av anledningarna till att de fungerar som team. De upplever och tolkar saker olika.
Dörrhandtaget som gick ner
Ulrikkes första riktiga möte med något hon inte kunde förklara var hemma hos mamma och styvfadern.
Hon såg dörrhandtaget gå ner fast ingen var hemma. Hon hörde steg ovanför sig fast det inte fanns någon där.
Det som gjorde det ännu märkligare var lillebrorsan. Han var två, tre år vid den tiden — i dag är han själv en del av teamet — och han berättade för mamma och styvfadern att det stod en man i hallen.
Ulrikke hade samtidigt samma mardröm varje natt. Till slut bestämde de sig för att ta hit en klarsynt som fick göra en husrensning.
Det är nästa detalj som satte sig hos henne.
”Hon kunde berätta för mig om det jag hade drömt och upplevt, utan att jag hade berättat något om drömmen för henne i förväg.”
Hon var ung när det hände. Där gick det från något hon tyckte var spännande till något hon faktiskt hade varit med om.
Skämtet som blev Viaplay
Starten var enkel. De ville försöka fånga något paranormalt på kamera och se om de kunde dokumentera det de själva hade upplevt och hört talas om.
Sedan hände något med intresset. De gamla berättelserna, människorna som hade levt på platserna och historien bakom byggnaderna blev efter hand minst lika stor som det paranormala. Därefter kom intresset för video och redigering.
I dag är det först och främst en hobby — men självklart hade det varit roligt att en dag kunna leva på det.
När de startade teamet skämtade de om att de en dag skulle hamna på Viaplay. De skrattade åt det. Det lät helt orealistiskt.
Ungefär två år senare är de med i ”Alternative Norge”, som har premiär på Viaplay nu i höst.
”Det är ganska surrealistiskt att tänka på när vi ser tillbaka på hur det hela började.”
Bilen, nallen och dockorna
Utrustningen är den vanliga arsenalen och några saker till: EMF-mätare, REM-pod, dockor, en bil och en nalle med sensorer, S.P.7, bandspelare och kameror.
Det är alltid kul när utrustningen ger utslag, säger de, för då blir man nyfiken på vad som kan ha orsakat det. Men det roligaste är faktiskt inte apparaterna.
”Kanske något av det allra roligaste är när det händer saker med helt andra saker än de typiska paranormal-apparaterna. Till exempel om en boll plötsligt börjar rulla. Då blir det extra intressant, eftersom det inte är en apparat som egentligen ska ge oss ett utslag.”
Önskelistan finns förstås. Högst upp står en Kinect.
Så ser en natt ut
Före en spökjakt lägger de tid på att läsa in sig på platsens historia. Vad som har hänt där, vilka som har varit där, vilka berättelser som redan finns.
Sedan planerar de vad de vill filma, vilken utrustning de ska testa och var på området den ska stå. Och så den praktiska delen: ladda och packa allt.
Kim har dessutom sin egen förberedelse. Han öppnar upp sig mer före en jakt, så att han blir mottagligare för det andliga och för det han eventuellt kan uppfatta på platsen.
Väl framme börjar de i dagsljus. De filmar klipp som kan användas till intro och sociala medier, och använder samtidigt ljuset till att lära känna stället och leta efter hot spots att gå tillbaka till när det blir mörkt.
När mörkret kommer är de antingen alla fyra tillsammans eller delar upp sig i två lag. De har också övervakning stående på platser där de själva inte befinner sig, för att se om något händer där när ingen är i rummet. Ibland går Kim ensam runt för att känna på energin.
Avslutningen är minst lika bestämd som förberedelsen. De filmar hela nedpackningen, städar upp efter sig och tackar för sig innan de åker. Kim renar teamet efteråt, så att de inte får med sig eventuella energier hem.
Sanatoriet som satte sig
En plats återkommer gång på gång i samtalet: Sandträsk sanatorium i Norrbotten. Ett av norra Sveriges största sanatorier, byggt 1913, i dag tomt — och enligt teamet anmärkningsvärt välbevarat.
”Man får verkligen känslan av att historien fortfarande sitter i väggarna.”
Det är också platsen där de har upplevt allra mest.
Den händelse de själva lyfter fram först inträffade under en session med ouijabräde: alla EMF-mätare slog ut samtidigt. Inte en efter en. Samtidigt.
Vid ett annat tillfälle såg både Ulrikke och William en tydlig gestalt.
”Det är en helt annan typ av upplevelse när man faktiskt ser något med egna ögon, och inte bara får ett utslag på en apparat.”
Och så finns det där klippet. Det de fortfarande tycker är det märkligaste av allt: en barnhosta, fångad på video i det tomma sanatoriet.
Det har också hänt att Kim i förväg har bekräftat genom sin klarsynthet att det fanns något på en plats — och att flera olika apparater sedan slagit ut samtidigt på just den platsen.
Hellre ”det vet vi inte”
Det är här teamet blir mest bestämt. De letar efter en naturlig förklaring först, varje gång.
Drag. Tekniska fel. Ljud från byggnaden. Djur. Andra människor. Allt som kan ha påverkat det de upplever eller får utslag på.
”Vi är ute efter äkta bevis och äkta upplevelser, inte efter att skapa något eller fejka saker bara för views.”
Och så kommer meningen som egentligen sammanfattar hela intervjun:
”Vi vill hellre vara ärliga och säga ’det här vet vi inte vad det är’ än att påstå att allt vi upplever är övernaturligt.”
Det finns ändå material de inte har kunnat förklara. Flera olika röster på spiritbox, varav några har kommit som svar på frågor knutna till platsen de befann sig på. En skugga på film som de inte har hittat någon naturlig förklaring till.
De undviker dessutom medvetet att läsa på om vad andra har upplevt på platsen i förväg. De tycker att det kan påverka deras egen upplevelse och göra den mindre äkta. Att de ändå har fått saker att hända på platser som andra pekat ut som hot spots är intressant — men de håller isär sina egna observationer från andras berättelser.
”Vi håller inte på med skadegörelse”
Frågan om missuppfattningar får ett långt svar. Att de bara är ute efter att skrämma folk. Att de tror på allt de upplever. Att de fejkar saker för att få views.
Men den som verkar irritera mest är en annan.
”Folk tror att vi håller på med skadegörelse när vi besöker gamla och övergivna ställen. Det är absolut inte det vi vill förknippas med. Vi har respekt för platserna vi besöker och städar alltid upp efter oss.”
Vad de tror händer sedan
De tror inte samma sak, och de gör ingen ansats att låtsas att de gör det.
Ulrikke tror att det finns ett liv efter döden. Hon har hört mycket om reinkarnation och tycker om tanken på att man kanske kan välja att stanna kvar en stund efter döden, men att man till slut går vidare när man är redo.
Kim tänker delvis annorlunda. Han menar att det ibland kan vara minnen eller energier som blir kvar och går igen på en plats, medan själen egentligen redan har gått vidare. Man kan alltså känna av något från någon som varit där, utan att man nödvändigtvis får kontakt med själva själen.
Båda är öppna för att det finns mer än det som går att förklara. Ingen av dem påstår sig ha svaren.
England, Polen — och en herrgård i Uppland
Drömmen är utlandet. De stora, kända platserna i England, Polen och USA.
Men det finns också ett annat sanatorium som har en stor plats i deras hjärtan. Efter allt de har upplevt har de fått ett särskilt förhållande till just sanatorier, och de vill gärna undersöka fler.
Närmast i tiden ligger ett Halloween-event på Österbybruks herrgård i Sverige. Det blir något annat än en vanlig spökjakt, och de ser fram emot det.
”Öppna sinnet lite”
Till dem som är helt övertygade om att spöken inte finns har de inget behov av att bevisa något. Bara en uppmaning.
”Det är självklart mycket man kan förklara bort, men vi tror också att det finns upplevelser som vi inte alltid klarar att förklara så enkelt.”
De tar exemplet med att ha en sorts skyddsängel i samband med en olycka, eller andra situationer där man känt att något eller någon har vakat över en. Man måste inte tro på allt, säger de. Men det är spännande att vara öppen för möjligheten.
Det sista de vill ha med i artikeln handlar inte om spöken alls. Det handlar om branschen.
”Vi hoppas att det kan bli lite mer samarbete mellan de olika spökjaktgrupperna, i stället för att det ska vara så mycket konkurrens. Vi tror att vi alla kan lära oss mycket av varandra.”
Och så en sista sak: folk ska absolut inte vara rädda för att höra av sig. Egna upplevelser, tips på platser, eller bara nyfikenhet — allt är välkommet.
Utforska vidare: Uppsala · Norrbotten · Sverige · Hemsökta herrgårdar · Hemsökta sanatorier
Fler berättelser
- Kvinnan i Pień och graven med hänglåset
- Drawsko och gravarna med skäror
- Gerdrup och kvinnan under stenarna
- Berättelsen och källorna: spökhistorier granskade mot arkiven
- Drottning Omma på Omberg och sägnerna vid Vättern
- Ljungby horn och pipa – sägnen om trollens förbannelse
- Ållebergs ryttare: armén som sover under berget
- Borgvattnets prästgård: det vi vet, det som berättas och myterna som växt fram