Berättelsen och källorna

Borgvattnets prästgård: det vi vet, det som berättas och myterna som växt fram

24 oktober 2026 · 8 min läsning

Borgvattnets prästgård i Jämtland har blivit en av Sveriges mest omtalade platser för märkliga upplevelser. I nästan ett sekel har besökare, präster och journalister berättat om steg i tomma rum, en gungstol som rör sig och gestalter i korridorerna. Men när platsens dramatiska historia granskas närmare framträder en tydlig skillnad mellan dokumenterade händelser, personliga vittnesmål och senare sägner.

Det är mörkt över Borgvattnet när de första besökarna låser upp dörren till den gamla prästgården. De kommer för historierna om den grå damen, det Gula rummet och ljuden från övervåningen. Vissa lämnar huset med egna berättelser: ett steg i korridoren, en plötslig kyla eller en känsla av att någon annan är i rummet.

Det går att ta sådana upplevelser på allvar utan att göra anspråk på en säker förklaring. Att en människa upplevt något starkt är ett verkligt vittnesmål. Frågan om vad som orsakade upplevelsen är en annan – och där måste historien få vara mer försiktig.

Borgvattnets prästgård är särskilt intressant just därför. Platsen har en dokumenterad kyrklig och lokal historia, ett tydligt mediegenombrott 1947 och en sägenbildning som med åren har blivit både rikare och mer detaljerad. När de tre lagren skiljs åt blir berättelsen inte mindre fängslande. Den blir mer trovärdig.

En prästgård före spökryktet

Prästgården uppges ha stått klar 1876 och fungerade som bostad för komministrar i Borgvattnet. Att präster och deras familjer bodde här är väl belagt i kyrkohistoriska register. Hernösands stifts herdaminne visar exempelvis att Per Hedlund var komminister i Borgvattnet mellan 1900 och 1909. Telefonkatalogen från 1935 placerar senare komminister Rudolf Tängdén vid Borgvattnets prästgård. [1][2]

Det bekräftar människorna och platsen – men inte hemsökelserna. I de källor som har granskats finns ingen tydligt belagd offentlig spökhistoria från prästgårdens första decennier. Platsen var först och främst en bostad, en arbetsplats och en del av den jämtländska socknens vardagsliv.

Den första ofta återgivna märkliga händelsen knyts i senare berättelser till 1927. Då ska Nils Hedlund ha sett tvätt slitas ned från en lina. Uppgiften finns i platsens moderna historieskrivning och har återberättats flitigt, men någon tillgänglig dagbok, tidningsnotis eller annan samtida förstahandskälla har inte påträffats i den här genomgången. [7]

Det mest korrekta sättet att beskriva händelsen är därför: enligt senare återgivningar berättade Nils Hedlund om en märklig upplevelse 1927. Det är inte samma sak som att det finns dokumentation som avgör vad som hände vid tvättlinan.

1947: året då Borgvattnet blev känt i hela landet

Det verkliga genombrottet kom 1947. Erik Lindgren, som flyttat in i prästgården 1945, berättade om ljud från övervåningen, märkliga iakttagelser och en gungstol som ska ha rört sig så kraftigt att han föll framåt. Berättelserna nådde pressen och gav Borgvattnet en nationell publik. [3]

Den viktigaste samtida källan är Svenska Dagbladets Årsbok för 1947. Där sammanfattas att uppgifter om steg, en rörlig gungstol och underliga personer hade nått biskop Torsten Bohlin. Årsboken återger inte fenomenen som fastslagna fakta, utan som iakttagelser som uppgavs ha gjorts av flera prästmän. Biskopen beskrivs som intresserad av en kritisk granskning av frågan. [4]

Det är en avgörande nyans. Källan visar att berättelserna fanns, att de fick uppmärksamhet och att de nådde kyrkans ledning. Den visar däremot inte att Svenska kyrkan bekräftade spöken, eller att en undersökning genomfördes och slog fast att huset var hemsökt.

I senare turist- och medieberättelser har formuleringarna ibland blivit betydligt tvärsäkrare. Där har ett förslag om kritisk granskning kunnat förvandlas till att en utredning ”beordrades” eller att kyrkan ”bekräftade” något övernaturligt. Det stöds inte av den samtida årsboken. [4][7]

Märta Hedlund och berättelsen om Gula rummet

Den mest spridda förklaringen till prästgårdens rykte är knuten till Märta Larsson Hedlund, gift med komminister Per Hedlund. Hon avled 1908, vilket styrks av Hernösands stifts herdaminne. Samma källa räknar upp tio namngivna barn i äktenskapet, där Sven föddes i mars 1908. [1]

Runt hennes död har en långt mer dramatisk berättelse vuxit fram. I olika versioner sägs Märta ha dött i Gula rummet under sin elfte förlossning. Hennes kropp ska sedan ha förvarats i huset medan maken, enligt sägnen, inte kunde förmå sig att låta begrava henne. I vissa återgivningar har bybor till slut tvingat fram begravningen.

Det är en stark historia, men den är inte historiskt belagd i den detaljrikedom som den ofta berättas. Det som kan beläggas är att Märta Hedlund dog 1908. Det som inte har kunnat styrkas med en identifierad primärkälla är vilket rum hon dog i, dödsorsaken, en elfte förlossning, en lång förvaring av kroppen eller ett ingripande från byborna.

Det betyder inte att varje detalj med säkerhet är fel. Historiska händelser kan lämna svaga spår, och muntliga berättelser kan bära ett korn av sanning. Men utan kyrkoböcker, brev, protokoll eller samtida vittnesmål bör sägnen beskrivas som just en senare berättelse – inte som fastslagen lokalhistoria.

För att komma längre skulle död- och begravningsbok, födelsebok och församlingsbok för rätt församling och år behöva granskas i original. De typer av handlingar som Riksarkivet beskriver är centrala för att kontrollera dödsdatum, begravning, hushåll och ibland dödsorsak. [5]

Den grå damen, barnet och handelsmannen

Flera av Borgvattnets mest kända gestalter och förklaringar är knutna till berättelser som saknar tydlig samtida dokumentation.

Rudolf Tängdén var komminister i Borgvattnet på 1930-talet, vilket kan styrkas i telefonkatalogen från 1935. Den ofta återgivna berättelsen att han 1930 såg en ”grå dam” är däremot en senare detalj som inte har kunnat knytas till hans egen dagbok, ett brev, en intervju eller en samtida tidningsnotis. [2][7]

Liknande försiktighet behövs kring sägnen om en piga som ska ha dödat ett spädbarn i huset. Berättelsen förekommer i senare versioner av prästgårdens historia, men saknar i dag identifierbara namn, årtal och rättsliga eller kyrkliga handlingar. Ett dokumenterat barnadråp eller ett dödsfall som hanterats av myndigheter skulle normalt kunna lämna spår i dödbok, dombok, polisarkiv eller länsstyrelsehandlingar. Något sådant källspår har inte redovisats.

En annan tidig förklaring gäller en mördad gårdfarihandlare, ibland kallad ”västgötaknallen”. I en notis i Hufvudstadsbladet från december 1947 återges att lokalbefolkningen trodde att en mördad handelsman gick igen. [6] Det är värdefullt, eftersom det dokumenterar att sägnen cirkulerade redan då. Men notisen dokumenterar en lokal föreställning – inte ett identifierat mord eller en person vars historia kan verifieras.

Vad kan man säga med säkerhet?

Det finns en enkel princip för Borgvattnet: ju mer exakt ett påstående är, desto högre krav bör ställas på källan.

Att Per Hedlund var komminister i Borgvattnet och att Märta Hedlund dog 1908 kan styrkas. Att en tidning 1947 återgav prästers berättelser om steg och en gungstol kan också styrkas. Men påståendet att Märta dog i ett bestämt rum, av en bestämd orsak, och därför går igen i just det rummet kräver helt andra belägg.

Det är inte att förminska människors upplevelser. Tvärtom blir vittnesmålen tydligare när de slipper bära bevisbördan för en hel historisk förklaring. Besökaren som berättar om ett ljud i trappan beskriver sin upplevelse. Historikern kan sedan fråga när berättelsen först nedtecknades, hur den förändrats och vilka delar som går att kontrollera.

En plats där berättelsen fortsätter

Borgvattnets prästgård blev hotell 1970 och har under flera decennier varit ett av Sveriges mest kända besöksmål för den som söker en övernattning med historia och mystik. Det gör det naturligt att platsens berättelser fortsätter att berättas, delas och få nya detaljer.

Det behöver inte betyda att någon medvetet hittar på. Berättelser förändras när de förs vidare: ett rumsnamn blir tydligare, en gestalt får en biografi och en möjlig förklaring blir med tiden den etablerade. Just därför är det värdefullt att hålla isär dokument, vittnesmål och sägner.

Det som faktiskt går att följa är i sig en ovanlig historia: en prästgård med dokumenterade familjer och tjänstgörande präster, berättelser som fick stor uppmärksamhet 1947 och en plats som nästan 80 år senare fortsätter att väcka frågor. Om det finns en förklaring till upplevelserna i huset lämnar historiska arkiv öppet. Men arkiven visar tydligt hur Borgvattnet blev en av Sveriges mest seglivade spökhistorier.

Faktaruta: Borgvattnets prästgård – känt, berättat och obekräftat

Direkt belagt: en samtida, nära samtida eller officiell källa styrker sakuppgiften.
Belagt som berättelse: en källa visar att någon förde fram uppgiften, men inte vad som orsakade den påstådda händelsen.
Senare sägen: uppgiften förekommer i efterhandsberättelser, men någon identifierad samtida primärkälla har inte påträffats.

Uppgift	Källstatus	Vad källorna visar
Prästgården användes som komministerbostad	Direkt belagt	Kyrkohistoriska register dokumenterar komministrar i Borgvattnet. Byggnadsåret 1876 återges av platsens egen historiesida och bör kontrolleras i byggnads- eller kyrkoarkiv för definitiv datering. [1][7]
Per Hedlund var komminister i Borgvattnet 1900–1909	Direkt belagt	Uppgiften finns i Hernösands stifts herdaminne. [1]
Märta Hedlund avled 1908	Direkt belagt	Dödåret anges i herdaminne. Original i kyrkoarkivet kan fastställa datum och eventuellt dödsorsak. [1][5]
Märta dog i Gula rummet under sin elfte förlossning	Senare sägen	Det finns i granskade källor inget primärkällespår som belägger rum, dödsorsak eller en elfte födsel. Herdaminnet räknar upp tio namngivna barn. [1][7]
Nils Hedlund upplevde något märkligt vid tvättlinan 1927	Senare sägen	Uppgiften återges i modern historieskrivning, men en samtida originalkälla har inte hittats. [7]
Rudolf Tängdén såg den grå damen 1930	Senare sägen	Tängdéns tjänst i Borgvattnet är belagd. Själva iakttagelsen har inte kunnat kopplas till en samtida förstahandskälla. [2][7]
Präster rapporterade steg, gestalter och en rörlig gungstol 1947	Belagt som berättelse	Svenska Dagbladets Årsbok återger att fenomenen uppgavs ha observerats av flera prästmän. [4]
Biskop Torsten Bohlin bekräftade att huset var hemsökt	Missvisande	Den samtida källan säger i stället att han såg frågan som psykologiskt intressant och värd kritisk granskning. [4]
En vetenskaplig undersökning genomfördes och gav ett resultat	Inte belagt	En granskning diskuterades 1947. Någon publicerad forskningsrapport eller myndighetsutredning har inte påträffats. [4]
En mördad gårdfarihandlare går igen i huset	Belagt som sägen	En notis från 1947 dokumenterar lokalbefolkningens tro på berättelsen, inte ett verifierat mord eller en identifierad person. [6]
En piga dödade ett spädbarn i prästgården	Senare sägen	Berättelsen saknar namn, årtal och identifierbara arkivhandlingar i den form den vanligen återges.

Fyra arkivspår som kan föra historien vidare

1. Borgvattnets kyrkoarkiv: död- och begravningsbok, födelsebok och församlingsbok kring 1908 kan klargöra familjeförhållanden, datum och begravning.

2. Härnösands stifts och domkapitels handlingar: diarier, korrespondens och protokoll från 1947–1948 kan visa om den kritiska granskningen fick ett faktiskt uppdrag eller resultat.

3. Tidningsoriginal från 1947: de första reportagen kan skilja Erik Lindgrens egna formuleringar från senare återberättelser.

4. Domböcker samt polis- och länsstyrelsehandlingar: behövs för att pröva historierna om barnet, pigan och den mördade handelsmannen.

Besök platsen ansvarsfullt

Prästgården är i dag ett boende som drivs av sina värdar, inte en öppen ruin. Den som vill uppleva huset bokar en övernattning eller ett besök via prästgårdens egen sida i stället för att åka dit på vinst och lycka, och respekterar gäster som redan bor där.

Fler berättelser i Jämtland

Fler omtalade prästgårdar

Källor och metod

Metod: Samtida och nära primärkällor har prioriterats för datum, personer och institutionella ställningstaganden. Senare journalistik och platsens egen historiesida används för att redovisa hur berättelserna har återgivits, inte som självständiga belägg för händelsernas orsaker. Frånvaro av ett dokument betyder inte automatiskt att en uppgift är falsk, men avgör hur säkert den kan uttryckas.

Utforska vidare: Jämtland · Värmland · Gävleborg · Kalmar · Sverige · Avrättningsplatser