Sägner från Tierps socken

Uppland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Tierps socken i Uppland, gjorda 1925.

Det huvudlösa fåret. Spökeri (Tierps socken, 1925)

Berättad av Anne Marie Magnusdotter. En gån då farmor var barn, skulle hon gå ett ärende åt sina föräldrar till en person, som bodde rätt långt borta. Som vägen ledde genom en stor skog, och hon fruk tade för obehagliga äventyr, bad hon att få taga någon i sällskap. Hon fick då en jämnårig grannflicka i sällskap och de startade sin vandring. Glada i hågen och under muntert samspråk gingo de genom skogen i den vackra sommardagen. De pladdrade som flickor bruka om än det ena, än det andra och ibland sjöngo de en munter visa. Präktiga bärställen och vackra blommor lockade till vilostunder och även ibland att vika åt sidan om vägen, de skulle följa. De gingo dock aldrig längre bort från stigen, än att de lätt skulle hitta tillbaka igen, trodde de. Dagen led, och snart började det skymma på. Då blev det fart på flickorna. De måste skynda allt vad tygen höllo för att hinna uträtta ärendet och sedan hinna hem igen innan det blev mörkt, ty efter mörkrets inbrott var det farligt att gå i denna skog, där så många underliga väsen hade sitt tillhåll. Men nu märkte de till sin förskräckelse, att de förlorat stigen för de goda bärens och de vackra blommornas skull. De begynte springa åt det håll, där de trodde stigen fanns. Men, o, ve! De hittade ingen stig. Med fasa sågo de på varandra. Sedan begynte de åter att springa, bara springa, någonstans måste ju ändå skogen taga slut. De sprungo och sprungo, men funno ingen väg och intet slut på skogen. Allt mörkare och mörkare blev det. Till slut förstodo de, att det var natt. Springa / orkade de ej längre, men framåt måste de, vart det än bar. De togo varandra i hand och gingo framåt på måfå. Plötsligt fingo de höra, att någon kom och gick efter dem. Glada över att träffa någon, som de kunde fråga om vägen vände de sig om. Men döm om deras fasa, då de i stället för att se en människa, ser ett får utan huvud komma och gå efter dem! Skrika vågade de ej, men de fattade varandras händer och begynte springa framåt.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00030, upptecknad 1925. Texten är här förkortad.

Bergtrollen och Jägarfamiljen i Djupa (Tierps socken, 1925)

Bergtrollen Berättad av gumman Åkerlund född 1850. Bosatt Pinan, Bälinge, Uppland (Gubben Åkerlunds sagor är berättade i Börje, hustruns i Bälinge) En gumma från Krakens gård, Forkarby by, Bälinge skulle en gång gå på besök till Marsta by. Då gick hon en genväg över Gillberga kulle. I Gillberget visste hon att troll bodde och därför tog hon en bit stål med sig som skydd. Då hon kom till backen framför berget, fick hon se ett stort, stort fruntimmer sitta och sola sig. Hon var klädd i den grannaste röda tröja. Framför sig hade hon brett ut alla sina skatter, guld och silver i mängd. Där var gullskrin, gulltallrikar, gullkedjor m.m. Mats Anderssmor, som gumman hette, tänkte att det nog kunde vara bra att äga något av alla dessa skatter. Hon visste och att stål borttager förtrollning. Hon siktade därför på en ståtlig silverkanna och kastade stålbiten på den. Hon träffade kannan och idetsamma försvann bergatrollets käring och alla hennes skatter. Det enda som blev kvar var silverkannan, som träffats av stålbiten. Gumman tog sin kanna och skyndade glad ifrån den förtrollade platsen. Uppteckn. av E. Österberg Jägarfamiljen i Djupa Berättad av Maria Olsson, Djupa, en gumma som nu förvisso är död. Berättad 1908. I Djupa by i Tierps socken finnes en vacker bondgård, där dock ingen lycka trives. Sönerna i gården den ena generationen efter den andra vilja icke arbeta med jordens skötsel utan endast gå ute i skogen och jaga. Nästan alla dagar under året och nästan vilket tid på dygnet som helst kunde man få se någon av sönerna ute i skogen. Då jag en gång uttryckte min förvåning / däröver, sade fru Olsson, som bodde på ett undantagsställe alldeles invid nämnde gård, att detta var alls intet att undra över. Detta var nu tredje generationen, som visade samma jaktlystnad. Hon berättade därpå, huru hon i sin barndom blivit vittne till, huru farfadern till nyss nämnda ynglingar försvurit sig åt den Onde för att få jaktlycka.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00030, upptecknad 1925. Texten är här förkortad.

Tierps socken, 1925

Tomten. Kaga sn. Österg. Berättad av Anne Marie Magnusdotter. Då farmors morfar en ljuv vacker sommarkväll gått till vila, hade han liksom en förnimmelse av att någon såg på honom. Då han visste, att ingen fanns i rummet mer än hans hustru, som redan sov, förundrade detta honom mycket. Han ser sig spörjande omkring för att möjligen utforska vem som ser på honom. Han upptäckte då på fönsterbrädet en liten man med vänligt utseende. Han var klädd i grå kläder och röd toppluva och från hans haka flöt ett långt vitt skägg. "Vad kan väl denna lilla go vän villja?" sporde då farmors morfar. "Jo, jag ville endast, att du skulle låsa din förstudörr, vilket du i kväll har glömt", ljöd den lille mannens svar. Strax därpå försvann han. Farmors morfar gick då upp och stängde sin dörr, och glömde efter detta ej någon kväll att stänga den. Med trygghet lade han sig sedan att somna både denna kväll och sedan alltjämt. Han visste ju att den lilla tomten ville hjälpa honom, att ha omvårdnad om hemmet. Upptecknad av Eva Österberg

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00030, upptecknad 1925.

FAQ

Var ligger Sägner från Tierps socken?

Sägner från Tierps socken ligger i Uppland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Uppland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.