Sägner från Piteå socken

Norrbotten · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Piteå socken i Norrbotten, gjorda 1925.

Jättar, tomtar, kloka, m.m. (Piteå socken, 1925)

Piteå landsförsaml. Lilly Lundström 1925 Gamla folksagor från Piteå-trakten. En gammal saga från denna bygd är sagan om kyrkobygget. Den är ganska lik med den saga Tegnér berättar i sin dikt "Jätten Finn". Antagligt är att vårt kyrkobygges saga ursprungligen haft en annan form, men genom tiderna så småningom ändrats. Den lyder så: Sagan om kyrkobygget. Det var en förskräckligt ful jättegubbe, som bodde på berget Kalahatten. Till lynnet var han godmodig och ofredade därför inte alls människorna däromkring. Men fastän han var vida känd, var det ingen som visste hans rätta namn. Särskilt var han berömd för att vara en skicklig byggmästare. När sockenkyrkan i början av 1400-talet skulle flyttas från Kyrkbyn till Öjebyn, var det någon, som föreslog, att nog skulle jätten kunna bygga upp kyrkan åt dem. Ibörjan voro inte många villiga att bedja honom därom, därför att jätten var en hedning, och det var ju ett tempel, som skulle uppföras. Men det var inte lätt att få någon annan byggmästare, och allmogen enades därför om att bedja jätten bygga kyrkan åt dem. Han åtog sig gärna arbetet, ty nu skulle han i alla fall få visa bönderna sin skicklighet som byggmästare. Men när man övergick till att diskutera arbetslönen ville jätten föreslå den. Nåja, menade man, det kunde väl inte vara farligt. Det förslag han framkom med lydde så : Om någon då arbetet var färdigt, hade fått reda på hans namn, skulle han ingen ersättning ha för allt sitt arbete. Men visste ingen det då, skulle hans lön vara sol och måne från fästet. Då bönderna hörde detta förslag, visste de strax inte, vad de skulle säga om det. Nog hade de hört att jätten var förargad på, som han sade "de stora lysande tallrikarna", men det var väl inte deras fel att dessas ljus plågade honom. Man antog hans förslag på det villkoren, att han skulle själv / få taga med dem. Det föll inte den stolte jätten in att tro, att han inte hade förmåga därtill. Nej, det skulle nog gå bra tänkte han för sig själv.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00062, upptecknad 1925. Texten är här förkortad.

Jättar, tomtar, kloka, m. m. (Piteå socken, 1925)

Trollen och fäbodplatsen Man hade anlagt en fäbod vid Kälen (en skogstrakt mellan byarna Blåsmark och Svensbyn). Här vistades man i flera somrar med kreaturen. Men så en sommar hände det att kreaturen blevo utsatta för "trollskott." Flera kreatur insjuknade man hörde prasslande o.s.v. Det blev rent ut "kusligt" att vara där och ha hand om kreaturen. Man funderade på vad som kunde vara orsaken till allt detta. Slutligen fastslog man såsom säkert att fäbodplatsen blivit anlagd just där trollen hade någon allmän stråkväg. Under vintern omflyttade bönderna hela fäbodplatsen en halv mil västerut. Men redan första sommaren på den nya platsen visade det sig att man även här var utsatt för trollens påhälsningar. Både i och vid själva stugan syntes ibland vederstyggligaste ansikten och ofta kunde man höra deras hemska hånskrått. Det hjälpte inte att man högg in kors ovanför alla dörrar och överallt i ladugården. Man kastade stål i alla de vrår där de hatade bytingarna skymtades, och man läste Fader vår var gång det prasslade till, men ingenting syntes hjälpa. Kreaturen blevo sjuka och stannade för länge i skogen. Att tillverka ost och smör var nästan omöjligt. Allt var förtrollat. Återigen måste bönderna flytta hela fäbodplatsen, denna gång voro de riktigt förbittrade. Det var ju också förenat med stora besvär, först nedriva och omforsla och sedan återupptimra byggnaderna samt röja undan skogen. Men nu då de flyttade om allt för andra gången fick man äntligen vara i fred. I långa tider nyttjades denna plats, nu är den liksom andra fäbodplatser ödelagd.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00062, upptecknad 1925.

Piteå stad, 1925

En gammal gubbe talade om en gång, att när han var 14 år gammal, hade han och några kamrater gått till en tjärn för att fiska. Lyckan var god, de fingo så mycket fisk, de någonsin ville ha. Till slut blevo kamraterna trötta och ville gå hem. Men pojken ville stanna kvar. Han tyckte, att de skulle fortsätta, att fiska när de fick så mycket. Men kamraterna svarade, att om han ville stanna kvar vid tjärn, så skulle han få det, men de andra skulle gå hem. Och så gingo de. Pojken forsatte att meta, men nu var det inte roligt längre. Det var så tyst och konstigt omkring honom. Han började att känna sig så underlig till mods. När han hade metat en stund tittade han upp på stranden. Då fick han se en liten gubbe, klädd i röd toppluva och röd kolt, springa runt omkring en stubbe. Till slut försvann / han in i stubben. Pojken hade stått länge och sett på gubben, hur denne sprungit omkring stubben. Pojken förstod, att han hade sett en tomte. – – De 8 senare sägnerna äro berättade för undertecknad sommaren 1924 av fru Berggren i Älvsbyn Fru Berggren är 73 år gammal. En del av sägnerna har hon hört omtalas i sin ungdom, och en del har hon upplevat. Öjebyn den 20-1-25 Gunhild Johansson Adr. Seminariet Öjebyn Norrbottens län Var god återsänd sägnerna.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id liu00009, upptecknad 1925.

FAQ

Var ligger Sägner från Piteå socken?

Sägner från Piteå socken ligger i Norrbotten, Sverige.

Fler hemsökta platser i Norrbotten

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.