Sägner från Järstorps socken

Småland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Järstorps socken i Småland, gjorda 1930.

Vård (Dråp) (Järstorps socken, 1930)

I Järstorp begicks ett ohyggligt mord. Två unga flickor slogo ihjäl en kringvandrande handelsidskerska. Bokstavligen slogo ihjäl henne med sten. Den yngre flickan plockade sten och den äldre kastade och slog tills den gamla kvinnan gav upp andan. Sedan rånade flickorna henne och fingo väl byte för en 10-20 kr värde. Båda flickorna blevo gripna nästan genast. Den yngre föll till föga och erkände. Men den äldre – hon hette Stava – bekände aldrig. Hon dömdes likväl till livstids fängelse. Den yngre fick kortare strafftid. Under fängelsetiden skaffade sig Stava ett barn med fängelseprästen. När hon suttit inspärrad i 50 år, benådades hon och kom då till Järstorp, som var hennes hemort. Lite pengar hade hon från sin fängelsetid, höll sig alltid fin och prydlig, tiggde egentligen inte men vandrade omkring och "hälsade på". Hon kallades av folket Mördare-Stava. Men det var ju ingen, som tordes säga det till henne. Hon betraktades med avsky och med inte så lite rädsla. En mördare hade nån hemlig makt, och det trodde man om Stava också. Mördare-Stava hälsade ofta på i mitt hem. På herrgården Rustorp tyckte man till en början att det var synd om henne, och hon fick ofta stanna flera dar där. Men en gång, då hon stod i köket och tvättade sig, utropade ett litet barn, som också befann sig där: – Se, där står en moster (Ordet 'moster' är i den trakten allmänt tilltalsord och 'titel' för en äldre kvinna, gift eller ogift.) till och tvättar sig i samma vatten! Sen förstod man där på Rustorp, att det var något hemskt förknippat med Mördare-Stava, och sen förlorade hon sitt medhåll hos herrskapet där. Samma dag fick en dräng befallning att skjutsa henne därifrån. Hon sa då att hon ville till stan (Jönköping). Men när drängen kom igen, sa han: – Jag välte av faenskapet i Dunkehallar. När Mördare-Stava äntligen dog, spökade hon alldeles förskräckligt i långa tider.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh02160, upptecknad 1930.

Läkekonst (Järstorps socken, 1930)

Om en person råkade utför häftigt illamående med huvudvärk, så trodde de, att han hade blivit kramad av en gast, och sån sjukdom kallades därför gastakram. Men det var ju inte alldeles säkert, att sjukdomen var gastakram. Det kunde vara annat också. För att få reda på det skulle den sjuke spannas. Detta gick tillgick så. Den sjuke satte sig vid ett bord och lade sin vänstra arm utsträckt på bordet med handens insida uppåt. En annan person 'spannade' honom. Han satte sin högra tumspets på den sjukes vänstra långfingerspets och sträckte sedan ut 'spannet' så långt han kunde uppåt den sjukes arm, flyttade så sin tumme till den plats där hade samma hands långfingerspets och sträckte så på nytt ut spannet så långt han kunde. Detta upprepades ännu en gång, så att han inalles mätte till tre spann (Spann var avståndet mellan tummens och långfingerns spetsar på samma hand, då det var det största möjliga.) uppefter den sjukes arm. Märke togs, där tredje spannet slutade. Sedan företogs samma mätning på tre spann ytterligare två gånger. Frågan var då, om man vid de två senare mätningarna nådde fram till samma märke, som sattes vid första 'spanningen'. Gjorde man inte det, så visade detta, att den sjuke råkat utför en gast och blivit krammad. Men nådde man verkligen samma resultat alla tre gångerna, så berodde sjukdomen på någon annan omständighet. 'Spanningen' avsåg sålunda inte att bota den sjuke utan var blott ett sätt att utröna sjukdomens orsak, på det man skulle kunna tillgripa det rätta botemedlet.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh02160, upptecknad 1930.

Födelse och dop (Järstorps socken, 1930)

Det första linnet, barnet fick på sig, och barnets första avföring skulle brännas. Linnet fick inte tvättas och användas på nytt, och avföringen fick inte bäras ut. Så länge barnet var odöpt, fick elden inte släckas. Antingen skulle det brinna i spisen eller skulle ljus tändas. En skulle aldrig sätta vaggan i rörelse när barnet inte låg där – vagga tomme –, för då blir barnet skrikigt och besvärligt. Lugna, tysta, snälla barn blev det av sådana, som höllo sig beskedliga och stilla under dopakten. Men sådana barn, som gastade och fäktade medan prästen döpte dem, de blevo svåra och bråkiga. De som skreko under dopförrättningen blevo utrustade med god sångröst.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (DAG), arkiv-id ifgh02160, upptecknad 1930.

FAQ

Var ligger Sägner från Järstorps socken?

Sägner från Järstorps socken ligger i Småland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Småland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.