Sägner från Forsa socken

Hälsingland · Sverige · Sägenplats

3 uppteckningar ur folkminnessamlingarna från Forsa socken i Hälsingland, gjorda 1931.

(Hus= och gårds) tomten (Forsa socken, 1931)

Tomten visade sig som människa. Han var så stor, att han räckte en fullvuxen människa till lårbenet. Det fanns både manliga och kvinnliga tomtar. Kolten var blå och försedd med skärp. Mössan var röd och försedd med tofs (”röluve”), strumporna gråa eller röda. Tomten var så gammal att han hade skägg. Skägget beskrevs som långt och vitt till färgen. Den kvinnliga tomten hade klänning eller kolt. Hon hade långt hår. Tomten hade två ögon men ibland kunde han visa sig som enögd. När han visade sig sådan var han ond eller vred. Han var / inte vanskapt. Huvudet var dock stort i förhållande till den övriga kroppen. För det mesta var han osynlig. Blott i sällsynta undantagsfall visade han sig för någon. Om man visste att det fanns tomtar i en ladugård eller annat hus, så hälsade man tyst, när man steg innanför dörren. Man måste vara både artig och försiktig mot dessa väsen. Tomten uppehöll sig på vinden, i ladugården, stallet, visthusboden eller på logen. På fäbodvallarna kunde han även finna nöje i att uppehålla sig. Inte alla hade flera tomtar. Har inte hört talas om, att tomten kunde gifta sig och få barn. Om tomtebarn har jag aldrig hört talas. Tomten var god. Den ena tomten kunde vara mera godsint än den andra. Och / den ena tomten var mera arbetssam än den andra. En del tomtar voro lata. Men man fick akta sig att klandra tomten på något sätt. Om han blev förfördelad kunde han visa detta genom att taga från kreaturen deras foder och ställa till allehanda oordning på gården. Tomten var husbonden tillgiven och trogen. Tomten kunde stanna i århundraden på en och samma gård, och han flyttade mycket ogärna. Om djuren voro sjuka kom han och varnade. Om någon hade gjort honom emot i ladugården eller stallet visade han sitt misshag genom att lösa kreaturen. Det kunde hända att hästen eller en eller flera kor stodo ute på ladugårdsbacken på morgonen, när pigan eller drängen kom dit. Den gård, där tomtar uppehöllo sig, blev alltid välsignad med drygt / foder.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02322, upptecknad 1931. Texten är här förkortad.

Vattenväsen (Forsa socken, 1931)

Benämningar på ortens manliga vattenväsen vid hav, sjö, eller flod: "näcken", "forsgubben", "forsfar", "strömgubben", "strömkarlen". Någon skillnad var det väl inte på dessa väsen. Den ene som den andre fanns i vattnet och ibland kunde man få höra dessa väsen spela. Det var mest i tysta lugna kvällar och nätter de läto höra sig. Dessa väsen levde som man trodde mycket ensamma av sig. Man trodde att näcken eller strömkarlen sörjde i / ensamhet. Man kunde få höra dessa väsen skratta. Näcken hade inte mer än en halv båt. Rätt som han var på vattenytan med båten, kunde han dyka ned på djupet med båten och försvinna. Man har hört honom klaga. Och när han spelade på sin harpa, blev det klagande melodier. Det sades att dessa väsen kunde locka människor till sig. De försvunno i djupet. Om man ville stå sig gott med dem, skulle man offra kläder eller slantar till dem. Men man fick inte okväda dem på något vis. Jag har hört talas om, att näcken väntade på att bli löst från sin tillvaro och bli fri. / Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Havsfrun", "sjöjungfrun", "sjörån", "sjöfrun". Alla dessa uppträdde i en och samma gestalt. Dessa väsen rådde över vind och fiske. Så snart hon blev synlig blev det storm. Om en fiskare offrade till henne, fick han mycken fisk. När hon ville vara elak, skrattade hon och gjorde så, att folk "såg vilse". De kunde se sådant inpå sig som i verkligheten inte fanns. Den fiskare, som råkat förstöra henne, kunde straffas, så att han tyckte sig få en massa fisk på näten, men när han skulle till att plocka fisken ur båten, var det endast sjögräs. Dessa väsen levde mest i ensamhet. Men kunde de komma åt att inleda förbindelse / med en karl, så gjorde de det gärna. Har inte hört, att de uppträdde i djurgestalt. Men de kunde skicka ut väldiga ormar. Sjömän och fiskare ha offrat till dem. Man brukade skrämma barnen för källor och vattensamlingar genom att påminna dem om näcken och andra väsen. De kunde dra barnen till sig.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02417, upptecknad 1931.

Födelse o. dop (Forsa socken, 1931)

Man brukade lägga stål i badvattnet för att skydda barnet mot sjukdomar. Badvattnet skulle tagas in medan solen var uppe helst mitt på dagen eller tidigt på morgonen. Om man hämtade det efter solens nedgång kunde det medföra sjukdomar för barnet. Om man inte hade hämtat det i rätt tid, kastade man eld i det eller förde eld över detsamma. Man ville gärna ha både bad- och dricksvatten övertäckt. Man skulle inte bada barn en fredag. Torsdag var inte heller bra. Barnet kunde bli ”skrickigt” och besvärligt. Barnkläder skulle helst hänga i solen och / nattmörker fick inte komma över dem. Man passade alltid på att taga in barnkläder innan solen gått ned. Förr i världen hade man vagga åt barnen. Man vaggade barnet till sömn. Sedan man lagt det i vaggan, kunde man korsa över det för att bevara det från att bli antastat av onda osynliga makter. Det kunde ju ofta hända att modern var ensam med barnet och måste lämna det utan tillsyn någon stund. Men modern visste att sådana ögonblick kunde vara farliga, ty trollen traktade efter människors barn och passade på i obevakade ögonblick. Därför sökte man skydda barnet genom att läsa någon bön över det och befalla det i Guds hand eller sätta nålar eller andra föremål av stål i kläderna på detsamma. – Innan barnet var / döpt kunde de underjordiska lätt få makt över det. Under den tiden måste man vara försiktig med dörrarna så att man inte öppnade dem onödigt. Om kvällen skulle man vara särskilt försiktig. Men allt gick bra, bara man hade tålamod att vaka noga över barnet. Ju förr det blev döpt desto bättre.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG), arkiv-id ifgh02322, upptecknad 1931.

FAQ

Var ligger Sägner från Forsa socken?

Sägner från Forsa socken ligger i Hälsingland, Sverige.

Fler hemsökta platser i Hälsingland

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.