Odderugrytan och tjänstflickans knep, Botne

Vestfold · Norge · Sägenplats

En piga läste löst en hel svärm djävlar – och måste finna omöjliga sysslor innan husbonden hann hem.

På Odderu i Hillesta bodde en man som ryktades äga svartboken. En söndag, medan husfolket var i kyrkan, hittade pigan boken och läste tills huset fylldes av djävlar. För att slippa undan satte hon dem i arbete: att samla alla barr i hagen, hugga en stenbro och svarva en jättegryta slät som glas. Just som grytan nästan var färdig kom husbonden hem och förstod vad som var på färde.

Ukyndig løser fanden

Odderugryta<br/><br/>På Odderu i Hillesta budde der engang en raring av en mann. Han hadde mange greier for se, som andre inte skjønte se noe på, men aldri hørte enn, atte han sto fast før noen ting heller noen ti var råalaus. Følk snakka nokk lite grann om, atte han inte gjore døm her tinga aleine heller mæ følkehjælp - di småsnakka noe om svarteboka å Gaml'erik, men høgt blei dæ nokk inte sagt. Så var dæ engang en søndag, husbonsfølka var i kjerka, å tenestegjenta hølte på å feie å pynte i huse, atte ho fekk aue på ei bok, som var binni om mæ tråar på langs å tverss. Ho tænkte inte noe viare over dæ, ennå ho vell hadde hørt lite grann om svarteboka på Odderu ho au, men løste tråane av å åpna a. Da ho fekk se, atte boka hadde svarte bla'ar, som der var trykkt raue bokstaver på, tok a te å læsa i a. Ho kom inte langt, før ho tøtte en har vinn for imot huse, å da ho skulle se opp, var heile huse ørrande fullt av dævla. Ho blei reint vetskremt, som ventanne kunne væra, å ennå værre blei dæ, dæ dævlane, o* å gælne som di var, skjækte å spurte, å ho ville. Di sa au, atte døm inte var plegti å gjøra meir enn tre ting, å dersom ho inte kunne finna på noe, som døm inte kunne gjøra, heller dersom ho inte kunne binne døm, naar di hadde gjort dæ, ho ba døm om, så hørt'a døm te, å di ville ta a mæ se, når di var fæli (færi). Da ho hørte dæherre, kom a snart te se sjøl igjen. Ho tænkte mæ se: je får se te å finne på noe ærbi te døm, innte mannen kommer fra kjerka, så blir der vell ei rå kanskje te å sleppe heilskjenna ifrå døm. Derfør sa a te døm: "Pæll no fyst opp alle di barnåler, som finnes i Odderuhagen å bær døm inn på gåren ute." Dævlane avgåre. Om ei stønn kom di tebars å sa, atte no var dæ ærbie fæli. Ho kunne skjønne dæ, før heile gåren var full av barnåler. Så sa a: "Gå no sta å høgg ut ei pen steinbru, 9 alne lang, 4 alne brei å 1 alen tjukk - å lægg a så pent terette over bækken, der som stigen går." Dæherre gjore døm au, ennå dæ tok noe ti. No tok gjenta te å bli rædd for, atte ho inte sku finna ærbi, som kunne hevta døm, te mannen kom him, for ennå var han inte rekti ventannes. Men etter ei lita stønn sa a: "Gå no burt å drei ei gryta i svaberje borte, men ho ska romme so mye som sju bryggekar å væra glat inni som glas." Gryta var mest fæli - dæ feilte bare litte granne glatting i bånn(en) - da mannen kom stintande inn dørna. Han hadde kjennt på se, atte noe var tess hime, å hadde nøit se alt, han ørka. Da han no fekk aue på den åpne svarteboka, skjønnt'n, hå der var påfære. "Åhenne har du læsi?" spurt'n. Gjenta peka på ei sie i boka. "Dæ var på dæ værste stelle", sa 'n, "der æ mange av døm da, å dæ tør henne, je no får ærbi mæ døm i heile dag." Han treiv boka i hånna å strauk bortover hagen. Dævlane så mæ engang, att Overmannen døms var komin. Di freista inte på å sætta se opp imot'n, men flau som di sku væra gælne neover te den nye steinbrua. Der samla døm se, gjore på engang et hopp ut på brua å blei borte i et sprak av gneister. Derve rauk brua tvert over å ligger såleisna på samme stelle den dag i dag, men gryta æ ennå like heil å pen, så hver som vill, kan se a å skjønna, atte dæherre æ skjære sanning.<br/>

Uppteckning ur Norsk folkeminnesamling, arkiv-id NFS Moltke Moe 51, upptecknad 1886.

FAQ

Var ligger Odderugrytan och tjänstflickans knep, Botne?

Odderugrytan och tjänstflickans knep, Botne ligger i Vestfold, Norge.

Fler hemsökta platser i Vestfold

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.