Den onde i kortspelet på Gotland

Sverige · Sägenplats

En främling bad att få spela kort med bönderna — men när ett kort föll såg de horn vid hans knän, och en präst tvingade ut honom som en ål.

På Gotland berättades om bönder som ofta spelade kort om lördagskvällarna. En gång slöt en främmande karl sig till dem, men när ett kort föll till golvet och en spelare böjde sig ner såg han horn vid den främmandes knän. Då förstod alla att det var den onde själv, och de bad honom förskräckta att gå. På ett annat ställe, vid Körkjaues i Vänge, kallades en präst in när en främling spelade med männen. Den onde försökte avväpna prästen genom att avslöja gamla snatterier, men prästen hade ångrat och sonat dem, och tvingade till sist den onde att förvandla sig till en ål och rinna ut genom ett hål i fönsterblyet.

Den onde spelar kort

En lördags-qväll suto några Bönder och spelte kort; och det gjorde de ofta. Då kom der en främmande karl och bad att få spela med: det fick han. Men, när ett kort fallit ned, bockade sig en af spelarne ned för att taga upp det, och han såg då att den främmande hade horn på knäen: man visste då att det var den onde sj elf, som spelte med dem. Alla blefvo då grufligt förskräckta och bådo honom smått som gryn att han ville vara så hederlig och gå sin väg, ty ingen tordes spela med en så stor mästare i konsten. Ja, han lofvade dem det då slutligen; men sade att han nog skulle komma igen när de spelte kort på lördags-qväll. — Men det vågade Bönderna alldrig mer göra. Elis. Bolin. Vid Körkjaues i Vänge, hvarest Sudergutarne hvilade halfvägs, speltes ofta kort; men qvinfolken tyckte ej om det. När »manfolken» då engång, som bäst der spelte, söpo, dyflade och svuro, kom en främmande herre in och gaf sig att spela med dem. Men hustrun anade oråd och skickade genast efter presten. Denne kom straxt och började mana »den Håle», som sade: »Du, du manar mig inte långt, för du har stulit. — »Hvad då?» frågade Presten. — »En kringla», sad' den Håle. — »Det gjorde jag för min hungers skull», svarade Presten och började åter mana. Men den Håle sade: »Du manar mig inte, för du har stulit mer.» — »Hvad mer då?» frågade Presten. — »En bok», svarade den Håle. — »Ja, det har jag verkligen», svarade Presten, »men bara för att kunna mana dig till helvetes igen, din svarte Satan!» Då ställde sig Presten för dörren, manade allt strängare, den Håle måste slutligen förskapa sig till en ål, bli smalare och smalare, tills han slutligen rann ut genom ett hål på fönsterblyet. (VI: 127.) C. B. Östman. [I marg.]: Den hederlige och mycket ekonomiske prosten Gust. Kol-modin i Eista spelte gerna kort och det ofta. Då hände det, att hans hustru (som var svagsint) sade till honom: »Kolmodin, Du spelar så länge kort, Du, tills en svart hund lägger sig på bordet framför dig!» — Men Kolmodin sade bara: »Nå, nå Mamma!» och fortsatte att spela. Lisa-Johanna Fahlsten, 1798, f. Kolmodin. Koncept till III: 87 i R 625: 5, s. 127 (1866). Vid Körkjaues i Vänge speltes ständigt kort. Qv.f:n tyckte ej om det. Kom en herre in o. spelte m. Qv:n smögo sig ut o. kallade in presten. Denne började mana. Den håle sad', du manar mig inte långt, för du har stulit. — H:d då? — En klingrå (kringla). Det h. j. gjort för min hungers skull —, o började mana igen. »Du manar mig inte, för du h. stulit mer!» — H:d då? — »En bok» —. »Ja, det har jag, ffi bara f. att kura mana dig t. helvetes igen, din Satan!» — Och han måste ut g. hålet på fönsterblyet — ty han blef som en ål — o. P:n stod för dörren.

Uppteckning ur Institutet för språk och folkminnen.

Fler hemsökta platser i närheten

Uppgifterna bygger på lokal folktro och vittnesberättelser.