S:t Johannes kyrkogård – Stockholms mest hemsökta gravplats

Högst upp på Brunkebergsåsen i Stockholm reser sig S:t Johannes kyrka, en imponerande byggnad i rödtegel som blickar ut över Norrmalm. Men det är inte kyrkans praktfulla fasad som gett platsen dess rykte. Det är vad som sker på kyrkogården när mörkret faller.

Här, bland gravstenarna och de skuggiga gångarna, sägs de döda vara mer närvarande än de levande. Vittnen har rapporterat om viskningar ur jorden, svarta skepnader som rör sig med ryckiga rörelser och en oförklarlig, genomträngande lukt av förruttnelse.

Viskningar från den namnlösa graven

Vid en av kyrkogårdsmurens hörn ligger en anonym sten. Ingen vet exakt vem som vilar där, men enligt sägnen kan den som lägger örat mot jorden höra svaga röster som stiger till ett skrik innan de dör ut i tystnad.

Det har berättats att lik en gång kastades över muren nattetid, att svarta mässor utfördes bland gravarna och att en oformlig varelse rest sig ur jorden. Berättelserna är gamla, men ryktena lever kvar – och än idag är det få som vågar testa om viskningarna från graven verkligen existerar.

De främlingar som aldrig fick ro

Bland gravarna finns en enkel sten med inskriptionen:

”ÅT MINNET AV SKEVIKSBORNA 1746–1788 HÄR FINGO DE HEMLÖSA RO.”

Men frågan är om de verkligen fann frid. Skeviksborna var en religiös sekt som på 1700-talet vägrade kyrkliga ritualer – även begravningar. Istället lämnades de döda i skogar och på gator, vilket ledde till att de fördrevs från samhället. När de till slut fick en gemensam grav på S:t Johannes kyrkogård, skedde det i skydd av mörkret. Dödgrävaren grävde ner kropparna i hemlighet, medan deras anhöriga tågade genom stadens gator, bärande sina döda.

Idag sägs det att den som står vid stenen vid midnatt kan höra dem viska under marken.

Flickan vid brunnen

En av de mest kusliga berättelserna från kyrkogården utspelar sig vid den gamla brunnen, omsluten av ett högt järnstängsel.

År 1699 ska en flicka ha gått hit för att hämta vatten en sen kväll. Där såg hon en lång, blek gestalt resa sig ur marken. Tror att det var en vän som försökte skrämma henne, slet hon åt sig en bit av dess dräkt. Men när hon kom hem insåg hon sitt misstag – tygbiten förmultnade i hennes hand och en fruktansvärd liklukt fyllde rummet.

Nätterna därpå hemsöktes hon av varelsen, en mörk skugga som spred en vidrig odör. Till slut återvände hon till brunnen och begravde tygstycket i jorden. Strax därefter insjuknade hon och dog. De som såg henne före döden berättade att hon förändrats, magrat och till slut själv liknade en levande död.

En kyrkogård där skuggorna dröjer sig kvar

S:t Johannes kyrkogård är en plats med långa minnen. Här har kungligheter, sektmedlemmar och stadens fattiga fått sin sista vila – eller kanske inte.

Om du någon gång går förbi när skymningen faller och hör steg bakom dig, kan det vara en av de osaliga själarna som ännu inte funnit ro. Och om du vågar lägga örat mot den namnlösa stenen? Då kanske du hör något du sent ska glömma.