Spöken, skandaler och Sturemord – därför är Uppsala slott värt ett besök!

Slottet där historien viskar tillbaka

Uppsala slott ser kanske stillsamt ut där det tronar över staden, men för den som stannar upp en stund är det lätt att känna att allt inte står helt still. Det sägs att väggarna bär på minnen, och ibland får man nästan för sig att de försöker säga något. Jag har själv gått runt bland ruinerna, pratat med guider, lyssnat på sägnerna och känt den där märkliga närvaron som många beskrivit.

En av dem är Mia Ulin som jobbar på Vasaborgen, den äldsta delen av slottet som idag fungerar som både ruin och upplevelsearena. Hon guidar besökare, håller i spökvandringar och kallar sig ibland för slottsspöke. När jag frågade henne rakt ut om det verkligen spökar, svarade hon utan att blinka – det är klart att det gör.

Kungligt blod i fängelsehålorna

Uppsala slott började byggas 1549 på order av Gustav Vasa. Det var tänkt som en fästning, men blev snart något mycket större – ett maktcentrum där landets viktigaste beslut fattades. Det ligger högt uppe på Kasåsen och har genom århundradena varit både kungaboning, festplats, fängelse och residens.

En av de mörkaste händelserna i svensk historia ägde rum här: de så kallade Sturemorden. Året var 1567 och kungen, Erik XIV, lät avrätta flera adelsmän i slottets fängelsehåla. Det sägs att deras skrik ekade mellan valven och att deras blod färgade stenarna. De flesta tänker att det borde vara deras andar som spökar, men enligt Mia Ulin är det faktiskt inte dem som känns närvarande i rummen.

Prinsessan som vägrar släppa taget

Istället är det ett annat öde som återkommer i berättelserna: prinsessan Cecilia Vasa. Hon var Gustav Vasas dotter, känd för att gå sin egen väg och orsaka skandal. Mest känd är händelsen i Vadstena, där en tysk adelsman påträffades i hennes rum – en affär som blev så uppmärksammad att den fick ett eget namn, Vadstenabullret.

Efter den skandalen fick hon inte längre använda slottets huvudingång utan tvingades gå via köksvägen. En detalj som verkar ha satt sig djupt. Många tror att det är just hon som spökar här. Mia berättar att den tidigare slottsfogden var helt övertygad om att det var Cecilia. Och att besökare ofta berättar om märkliga fenomen: takkronor som börjar gunga, möbler som flyttar sig, en närvaro i rummen.

En gång när Mia och en kollega städade började hela trätaket skaka. De gick upp för att undersöka – men ingen var där.

Skrönor om barn och en ruin som svalde

Det finns också andra berättelser. Lokala skrönor talar om barn som brukade leka i ruinen innan den restaurerades. Några sägs ha gått in och aldrig kommit ut. En klassisk spökhistoria utan några riktiga bevis, men sådana brukar ändå fastna.

Mia tror inte att det finns någon sanning bakom just den. Det finns inga dokument, inga namn. Men som hon själv säger – känslan i ruinen är speciell. Ofta räcker det.

Ett levande slott med tung historia

Uppsala slott är inte bara ruiner och spökhistorier. Det är också en av Sveriges mest historiskt laddade byggnader. Här fattades beslutet att Sverige skulle gå in i trettioåriga kriget. Här abdikerade drottning Kristina 1654. Här hölls kröningsmiddagar för både Karl IX och Gustav II Adolf.

Efter en stor stadsbrand 1702 skadades slottet allvarligt. Man rev delar och byggde upp det igen i franskklassicistisk stil under ledning av Carl Hårleman. Slottet som det ser ut idag är ett resultat av flera års ombyggnader, och även om det aldrig färdigställdes helt, är det fortfarande ett av Uppsalas mest välkända landmärken.

I dag är det residens för landshövdingen, hem för Uppsala konstmuseum, plats för spökvandringar och dessutom kontor för företag. Mellan 2005 och 2020 låg även Sveriges fredsmuseum här.

Ristat i väggarna – och kanske i sinnet

I de äldsta delarna av slottet finns klotter från flera sekler tillbaka. Någon har ristat in sitt namn, ett årtal, ett skepp med flagga, eller en hängd figur. På en av fängelsedörrarna står det att någon kom dit den 9 februari 1631 och gick till sin död den 28 september.

I kungsvåningen finns ett brädspel inristat i väggen, en människa som hänger från en galge och ett namn under ett krusidulligt monogram. Den äldsta dateringen som hittats är från 1595. Att kungabarnen kunde se avrättningar från sina fönster och rista in sina intryck i väggarna säger något om vilken plats det här har varit.