Spökerier på Häringe slott

Strax söder om Stockholm, där Södertörns skogar öppnar sig mot havsvikar och stilla vatten, vilar ett slott som länge lockat både nyfikna besökare och oroliga själar. Häringe slott bär på mer än sekler av historia. Det bär på röster från andra sidan. Frågan är bara vilka som fortfarande går kvar i salarna när mörkret faller.

En plats med historiskt eko

Häringe slott ligger i Västerhaninge och uppfördes år 1657 av fältmarskalken Gustaf Horn. Men marken bär på betydligt äldre minnen. Gravfält från järnåldern omger området, och i närheten står en runsten som påminner om platsens fornnordiska arv.

I ett av rummen på övervåningen, det så kallade Gotiska rummet, sitter ibland en gestalt i en fåtölj.

Under medeltiden bytte gården ägare flera gånger och blev vid ett tillfälle utplundrat av danska trupper. Efter att ha passerat genom händerna på både kungligheter och adel, hamnade det till slut i privat ägo. Med tiden kom Häringe att förknippas med extravaganta fester, djärva investeringar och stora livsöden. Men vissa av dem verkar ha lämnat mer än bara spår i arkiv och möbler.

Spöken i slottets salar

Att gamla slott sägs vara hemsökta är inget ovanligt. Men få platser i Stockholmstrakten har lika många rapporterade oförklarliga händelser som Häringe. Rykten om röster, skuggor, kalluftsdrag och öppna dörrar är återkommande bland både gäster och personal. Det är inte en plats där det är tyst – även när allt borde vara stilla.

Särskilt den gamla Sjöflygeln utmärker sig. Många som vistas där vittnar om en känsla av att vara iakttagen. Vissa vägrar gå upp på övervåningen ensamma. Det sägs att ett litet barn, troligen Gustaf Horns son som dog i unga år, fortfarande letar värme. Barnskratt har hörts från tomma rum och vissa gäster säger att de vaknat av små fötter vid sängkanten.

Den röda morgonrocken

Ibland visar sig en figur i röda kläder i korridorerna. Enligt berättelserna är det Marguerite Wenner-Gren, som levde på slottet under 1900-talet. Ironiskt nog ska hon ha varit rädd för spöken under sin livstid. Trots det, eller kanske just därför, sägs det att hon aldrig riktigt lämnade platsen. Hon rör sig tyst genom salarna, klädd i en röd sammetsmorgonrock, som om hon fortfarande vakar över sitt hem.

Ett kloster, en panel och en munk

I ett av rummen på övervåningen, det så kallade Gotiska rummet, sitter ibland en gestalt i en fåtölj. Träpanelen i rummet ska komma från ett gammalt skotskt kloster, och det ryktas att något följde med. Den osynlige gästen lär vara en munk som föredrar stillhet. Han är inte fientlig, men hans närvaro känns. Ibland har någon snubblat till på golvet, som om något osynligt legat i vägen.

Rop i mörkret och kalla vindar

Det finns också berättelser om en naken man som ibland skymtas vid poolen. Enligt sägnen drunknade han där under en fest. Hans gestalt har synts i speglingar och längs korridorerna, alltid tyst, alltid med en tom blick.

Flera rum har återkommande besök av något oförklarligt. Dörrar som stängs utan drag. Ljuskronor som svajar i ett vindstilla rum. En del gäster har beskrivit hur de blivit knuffade, utan att någon funnits i närheten. Det är sådant som lämnar ett intryck långt efter att man checkat ut.

Spana in Nordic Ghosts spökjakt

Undersökningar från andra sidan

Paranormala undersökningar har genomförts vid flera tillfällen på slottet. Inspelningar har fångat röster, namn och viskningar. En särskilt tydlig inspelning sägs visa hur en kvinna från 1700-talet nämner sitt namn. Apparatur har reagerat i specifika rum och mönstren tyder på något återkommande snarare än tillfälligt.

Att Häringe har en samling av både tragiska och färgstarka öden bakom sina väggar är svårt att förneka. Men kanske är det just det som håller platsen levande – eller hemsökt, beroende på hur man ser det.