Intervju med John Lietz, grundare av Spökjakt Sverige

Att möta det övernaturliga är inget för de lättskrämda, men för John Lietz, tvåbarnsfar och grundare av Spökjägargruppen Spökjakt Sverige, blev det en oväntad passion. Jag har känt John länge och äntligen fick jag chansen att intervjua honom. Och höra om hur han gick från att vara mörkrädd till att bli en av Sveriges mest engagerade spökjägare.

Hur började ditt intresse för spökjakt, John?
– Det var egentligen en slump, om jag ska vara ärlig. Vi hade hållit på med skräckfilmer och sketcher på YouTube sedan 2012, men det var inget seriöst. Det riktiga intresset väcktes när jag började höra historier om konstiga saker som hänt i vår skärgårdsstuga.

Vad för historier var det?
– Ja, stugan har varit i familjen i generationer, och vi har hyrt ut den till olika personer genom åren. Flera av dem har berättat om märkliga upplevelser. En doktor som hyrde stugan ringde mina föräldrar mitt i natten och frågade om det var de som gick runt och smällde i dörrarna på övervåningen – men de satt hemma hos sig och kollade på TV. En annan hyresgäst sa att hon hörde en man som höll på att fixa med huset och kallade honom för ”Lolla.”

Har du själv upplevt något i stugan?
– Inte direkt, men min systers kille bodde där ett tag och hörde en gång ljudet av någon som borstade tänderna på toaletten. Han gick dit och kollade, men det var ingen där. Det var tillräckligt för att göra mig nyfiken, så jag satte upp en kamera i köket en natt för att se om något hände. När jag gick igenom inspelningen hörde jag konstiga dunsar och smällar, och det fick mig att börja leta efter spökjakter på YouTube.

Vad hände under din första spökjakt?
– Haha, det är en kväll jag aldrig glömmer. Jag hade köpt en EMF-mätare – den mäter elektromagnetiska fält – och drog med några vänner för att utforska stugan under natten. Det var ganska lugnt till en början, men plötsligt började vi höra steg från undervåningen, och mätaren slog i taket. Det blev en så surrealistisk känsla.

Intresserad av att köra din egna spökjakt? Klicka här för oslagbara tips!

Vad gjorde ni då?
– Jag försökte lugna situationen och sa något i stil med: ”Du behöver inte vara rädd.” Och vet du vad? EMF-mätaren dog helt, och det blev knäpptyst. Men det som verkligen chockade oss var ficklampan. Vi frågade om något kunde släcka den, och den släcktes. Vi tände den igen och bad samma sak, och den släcktes ännu en gång. Det hände flera gånger! När vi testade ficklampan hos mina föräldrar senare fungerade den som vanligt. Det var så märkligt.

Var det den kvällen som gjorde dig fast?
– Ja, det var det. Efter den natten visste jag att det här var något jag ville hålla på med. Jag började läsa allt jag kunde om det paranormala och investerade i mer utrustning.

Här hittar du allt du behöver till spökjakten!

Har du alltid varit intresserad av det övernaturliga?
– Nej, faktiskt inte. Jag var sjukt mörkrädd som barn och försökte hålla mig långt borta från sådana saker. Men en händelse i barndomen satte sig ändå.

Vad hände?
– Vi var i Härjedalen, och jag var ensam i en liten fjällstuga medan mina föräldrar var och handlade. Jag lekte på vinden när det plötsligt knackade hårt på dörren till vindsrummet. Det kändes som att tiden stannade, och jag tyckte mig se att handtaget började röra sig. Jag blev så rädd att jag sprang ut ur huset. Kanske var det inbillning, men knackningen var verklig.

Vad är det läskigaste du varit med om som spökjägare?
– Det måste vara en natt vid Österbybruks herrgård, vid ett monument i allén. Jag och mitt team plus Matti och Jonas från gruppen OKÄNT gick dit vid tre på morgonen, när du Fredrik (Spökkartan) hade gått och lagt dig och sov sött. Och där det blev snabbt obehagligt!

Vår EMF-mätare slog i taket, och vår REM-pod, som registrerar rörelse och energi, reagerade kraftigt. Vi hörde också en röst säga ”Mattis,” och en svart massa började omge oss. Jag hörde något springa emot mig bakifrån och vände mig om, men det var inget där.

Vad gjorde ni då?
– Vi fick panik. Två av mina kollegor såg en svart skepnad kliva upp på monumentet. De sprang mot mig, och jag tappade kameran. Vi bestämde oss för att lämna platsen direkt. Den natten var verkligen skrämmande.

Finns det någon plats som varit extra minnesvärd?
– Sandträsk sanatorium i Boden, utan tvekan. Det är en enorm, övergiven byggnad på 13 000 kvadratmeter där cirka 30 000 patienter vårdades, och hälften dog där. Jag har varit där två gånger, och ena gången sov vi i gamla sjukhusbäddar inne i sanatoriet. Det hände flera märkliga saker – ljud, skuggor, och en tung, tryckande atmosfär. Det är en plats jag aldrig glömmer.

Vad har du för tips till någon som vill börja med spökjakt?
– Börja enkelt! Du behöver inte dyr utrustning. En kamera räcker långt för att fånga ljud och visuella fenomen. Du kan också använda kattbollar, rörelsesensorer från Biltema eller lite mjöl på en bricka för att se om något rör sig. Det handlar mer om att ha ett öppet sinne än om att ha dyr teknik.

Vad har du för planer framöver?
– Nästa projekt är att undersöka ett privat hem där det hänt mycket märkligt. Jag tycker det är spännande att hjälpa människor förstå vad som pågår i deras hus. Det är en del av jobbet som känns väldigt givande.

Slutligen, vad är det bästa med spökjakt?
– Gemenskapen, helt klart. Vi som jobbar med Spökjakt Sverige är som en stor familj. Jag minns en helg på Kohlswa herrgård där vi grillade, badade och hade en fantastisk spökjakt. Det är sådana stunder som gör det här så roligt – att få dela både spänning och skratt med andra.

Johns resa från nyfiken amatör till engagerad spökjägare är både inspirerande och spännande. Med sin kanal Spökjakt Sverige har han skapat en plattform där han kan dela sina upplevelser och hjälpa andra att utforska det okända. För den som vågar finns det alltid ett nytt äventyr att ta sig an – och kanske en skymt av det paranormala.

Följ John och Spökjakt Sveriges Kanaler

https://www.facebook.com/Spokjaktsverige