En gåtfylld historia vid Muonioälven

I norra Sverige, på en avlägsen plats nära Muodoslompolo, ligger Akamella Ödekyrkogård, en mystisk och övergiven begravningsplats med en lång historia.

Kyrkogården invigdes 1663 för att ge lokala invånare en närmare plats att begrava sina döda, istället för att behöva resa de långa sträckorna till Pajala eller Enontekis, som låg upp till 10 mil bort.

Trots att den övergavs 1817, bär platsen fortfarande på historier och minnen från de människor som en gång vilade där.

En fristad för de döda

Kyrkogården anlades utan en kyrka eller ett kapell, och den var en nödvändighet för de isolerade bosättningarna längs Muonioälven. Begravningar genomfördes här i över 150 år, tills platsen övergavs i samband med att gränsen mellan Sverige och Finland drogs och en ny kyrkogård etablerades i Muonio. Även om de begravda aldrig flyttades, har Akamella förblivit en plats med djup betydelse för lokalbefolkningen.

Idag är begravningsplatsen inhägnad av ett falurött trästaket, men historiska källor berättar att den tidigare var omgiven av en timrad bogårdsmur. Det fanns till och med uppgifter om små fack i muren där kroppar kunde förvaras under vintern, då marken var för frusen för att gräva gravar. Dessa detaljer speglar en tid då praktiska lösningar på begravningar krävdes för att möta Norrbottens tuffa förhållanden.

Historiska källor och samisk kultur

En finsk etnograf vid namn Samuli Paulaharju besökte platsen på 1920-talet och dokumenterade de timrade gravhus som ska ha funnits där. Även om det saknas arkeologiska bevis för dessa gravhus på Akamella, stärker berättelserna platsens koppling till samisk kultur och traditionella begravningsritualer. Det sägs att kropparna förvarades i dessa hus, där taket enkelt kunde lyftas för att begrava fler medlemmar i familjen ovan jord.

Sägner kopplar också namnet ”Akamella” till samisk religion och offerplatser. Det har spekulerats om att platsen kan ha varit helig för samerna, med kopplingar till de mytologiska ”Saivo-sjöarna,” som sägs vara hem för andar och gudomar. Samtidigt finns också förklaringen att namnet kan härledas från ordet ”ákka”, som på samiska betyder ”gammal kvinna” eller ”klok gumma.” Dessa tolkningar förstärker platsens mystiska karaktär och dess betydelse både för de döda och de levande.

Spökhistorier och klagande viskningar

Precis som många öde kyrkogårdar har Akamella omgärdats av rykten om spöken och övernaturliga fenomen. Lokala berättelser talar om andar som aldrig funnit ro och om ljudet av metalliska kors som gnisslat i vinden, vilket gav intrycket av att platsen klagade. Enligt vissa sägner betyder namnet ”Akamella” just ”kärringgnället” och har sitt ursprung i en berättelse om en kvinna som skulle ha klagat över sin begravningsplats.

Idag återstår dock få fysiska bevis för dessa historier. Förutom ett stort gravkors med inskriptionen ”F.B. Forsströms familjegrav” och en minnessten rest 1932, finns det få synliga gravstenar eller kors. Den historiska skötseln av kyrkogården har gett upphov till många av de sägner som frodas än idag. Det sägs att ackjor och andra begravningsföremål lämnades kvar utanför kyrkogården, vilket kanske bidrog till berättelser om störda gravar och rastlösa själar.

Akamella är en plats där historia, kultur och myter möts. Idag är kyrkogården en kulturminnesmärkt fornlämning, och även om platsen är övergiven, lever den kvar i människors minnen och berättelser. Oavsett om du besöker platsen för att känna historiens vingslag eller för att uppleva den kusliga atmosfären som omger den, förblir Akamella en påminnelse om de många lager av historia som finns dolda i den svenska vildmarken.